Lite nere

 
Hej på er alla fina. Först vill jag bara säga att handkrämen på bilden är världens underbaraste, den måste ni bara prova. Den luktar helt galet gott. Finns på "vanliga" Apoteket. Sedan kan jag säga att det blev som jag befarade, nämligen tungt att komma igång igen efter sjukveckan. Jag har värk i foten och värk i ryggen. När ingen ser så haltar jag fram för att avlasta foten så mycket det bara går så jag blir bra någon gång. Träningspassen känns jättetunga och som grädde på moset har jag röda utslag (exem?) i ansiktet och ser ut som en idiot. Plus att det kliar. Så ja. Jag är lite gnällig idag om man säger så. 
 
Som ännu mer grädde på moset var det skitjobbigt på psykologsamtalet idag. Jag har aldrig känt mig så obekväm i hela mitt liv. Tidigare har vi bara pratat runtomkring allt som hänt, men idag var det meningen att jag skulle berätta. I detalj. Och få detaljerade frågor. Han förberedde mig redan innan på att det skulle bli jobbigt, och sa att jag fick säga till om jag inte orkade och behövde paus. Men det vågade jag ju såklart inte. Jag satt som förstenad i skinnfåtöljen och hade jättesvårt att titta honom i ögonen. Jag skämdes så fruktansvärt mycket, ni förstår inte. Jag önskade att jag var osynlig. 
 
Han bad mig berätta vilken händelse som var den värsta av alla händelser jag varit med om. Det tog mig alldeles för lång tid att komma fram till vilken som var den värsta. Han satt tyst. Jag satt tyst. Klockan tickade. Några skratt hördes från korridoren. Jag blev så pressad att jag började skratta. Men sedan berättade jag. Och så här i efterhand var det inte den värsta händelsen. För det är omöjligt att säga vilken som var värst. Men det var den enda gången jag var helt säker på att jag skulle dö. En händelse jag hittills inte berättat för er. 
 
Jag kanske berättar för er sedan, men just nu känns det alldeles för jobbigt. Men lite kan jag berätta. Och det går ganska snabbt. Det hela pågick inte mer än 30 sekunder eller max en minut, men jag hann tänka väldigt mycket under som sekundrarna. Jag var som sagt helt säker på att jag skulle dö. Fullständigt säker. Och det enda jag tänkte på var hur min familj skulle gå vidare när jag hade dött. Hur min syster skulle förklara för min systerson. Hur jag skulle begravas. Vilka blommor det skulle vara på begravningen, vilken musik som skulle spelas. Vilka som skulle komma. Hur de skulle vara klädda. Tanken på att alla skulle vara svartklädda gjorde mig så jävla förbannad, så fruktansvärt förbannad att jag fick krafter jag egentligen inte hade och tog mig loss/upp i sista sekund. 
 
Mer berättar jag inte just nu. Men det var alltså tanken på att alla skulle vara svartklädda på min begravning som räddade mitt liv. Suck. Men ville bara att ni skulle förstå att det var asjobbigt att berätta det här för en fritt främmande människa. Det känns som han bara sitter och gottar sig i mina problem. Men men. Nu vill jag bara tillåta mig själv att vara lite nere och sura lite. Det känns nog bättre imorgon. Kram på er.
Neutrogena - Näradödenupplevelse - PTSD - Psykiatrin - Psykolog - Psykologutredning

Livet som b-rud

Nu kommer jag att berätta en av dom saker jag gått igenom. Tid och plats har jag valt att inte ange. Medellångt inlägg.
 
Jag stod med bar överkropp och tittade mig i spegeln. Svenska flaggan gul och blå. Hur fan skulle jag förklara det här för mamma? Min bröstkorg var gul, lila och mörkblå i olika nyanser. Runt käkbenen var det också blått. Vafan. Jag skulle träffa mamma och fika, men kunde knappt gå. Varje steg kändes som ett knivhugg i bröstet, bokstavligen. Jag gick sakta, sakta och satte ner fötterna så försiktigt jag kunde. Tittade på klockan i vardagsrummet. 13:30. Vi skulle ses 15. Men det skulle bli omöjligt. Om jag ens skulle ta mig in till stan så skulle hon se mina blåmärken. Nej, jag fick avboka. Jag skickade ett sms och sa att jag kände mig risig. Och det var ju inte en lögn. Mamma svarade att jag skulle kurera mig och ta det lugnt. Det skulle jag, men först ville jag ta mig in till Södersjukhuset och kolla så att ingenting var trasigt. Hur kunde det bli så här? Vi backar bandet...
 
Det var i slutet av vår relation och jag hade sedan länge börjat visa att jag mådde dåligt. Jag hade varken pluggat eller jobbat på länge. J hade fått sina utbrott på mig flera gånger, men den här kvällen gick det över gränsen. Jag hade suttit i soffan och tittat på film när han plötsligt vänt sig om från datorn och sagt: "Alltså jag får sån ångest över dig." Jag anade vad som var på g, drog en djup suck och svarade: "Jaha. Vad är det nu då?" Han kliade sig i huvudet, synade mig uppifrån och ned och svarade: "För du gör ju absolut ingenting. Jag skäms ju fan över dig, fattar du inte det? Antingen ligger du i duschen eller i soffan eller så sover du. Du träffar ju inte en enda jävel, drar inte in en enda jävla krona och ser ut som en jävla fucking pundare!" Jag visste att han hade rätt. För det var ju sant. Men man kan ju säga det på ett snällare sätt. Jag blev irriterad. "Tack, vad gullig du är. Du har aldrig tänkt på anledningen till att det är så här? Att det i själva verket är DU som fått mig att må så här dåligt?", sa jag med gråten i halsen. Det blev tyst. Jag såg att han letade efter nåt bra att säga. "Så du ska skylla på mig nu eller? Fy faan asså, du är så jävla tragisk.", sa han tillslut. Så vände han sig om, satte på hörlurarna och fortsatte spela.
 
Jag grät så tyst jag bara kunde. Det krävdes inte mycket för att jag skulle börja gråta vid det här laget. Jag var så less på att få höra att jag bara dög till sex, att jag var tragisk, dålig, puckad och allt var det var. Jag var så less på att höra honom prata skit om mig när han trodde att jag sov. Jag var så less på hans "foto-dejter" med andra tjejer som jag bara var tvungen att acceptera. Foto-dejterna som var seriöst jobb. Mmm eller hur. Ingen betalade för sina bilder, tvärt om betalade han. Vem fan bjuder sina kunder på brunsch på Riche efter fotograferingen liksom? Dessutom råkade jag läsa ett mail han skickat till en "kund" en gång, där han avslutat med: "Ta med minst två par högklackade skor". Och då handlar det inte om att han tyckte det passade till bilden, utan att han ville stå och bli kåt också. Visst. Man ska ta för sig här i livet.
 
Jag satt tyst i soffan. Tittade på J som fortfarande satt vid datorn med ryggen mot mig. Hans svarta spetsiga hår. Hans bleka otränade överarmar. Hans smala håriga ben. Han hade headset, skrattade högljutt och pratade engelska med sina gamingpolare. Hur fan kan man ösa sån skit över någon och sedan bara fortsätta som att ingenting hänt?! Och han som är så noga med hur alla ser ut - hur fan ser han ut själv egentligen?! Det fanns så sjukt mycket jag ville säga till honom, men han lyssnade aldrig. Och om han skulle lyssna så skulle han inte förstå. Så hur jag än skulle göra skulle jag aldrig nå fram till honom med det jag ville. 
 
Han har ju helt klart någon diagnos. Han är inte bara dum i huvudet. Han är dum i huvudet OCH sjuk. Han levde alltid i nuet. Han kom aldrig ihåg något som vi hade gjort och han brydde sig aldrig ett skit om morgondagen. Det är ju bra på ett sätt, men jävligt dåligt på ett annat. Det gick aldrig att reda ut saker i efterhand, och det gick aldrig att planera saker. Ganska hopplöst om ni frågar mig. Sen var han rasist också. Alla mörkhyade kallade han negrer och dom var smutiga, illaluktande och lågt begåvade. Man skulle inte ha med mörkhyade att göra överhuvudtaget, tyckte han, och det var inte så länge sedan jag fick ett sms där det stod: "Ett tips: Hyr inte av en neger om du vill slippa problem". Vet inte vad mer jag ska säga om det faktiskt. Jag skäms så oerhört mycket. Det roliga är att han själv ju är utlandsfödd... Jag påminde honom om det några gånger och då svarade han: "Jo men jag har stil. Och jag ser bra ut, det är skillnad."
 
Jag slutade gråta. Tittade på Erik och Mackan som var på TV. Var inte hungrig längre, min smörgås kunde dra åt helvete. Det var sent och jag ville gå och lägga mig. Jag gick ut med disken i köket och började bädda upp bäddsoffan. När jag snart var färdig vände sig J om igen: "Jaha, och jag ska inte få nåt eller?", frågade han. Jag visste vad han menade men frågade ändå: "Få vadå?" Han satt med sina smala nakna ben i kors och följde mig med blicken. Han såg feminin och extremt osexig ut. "Du vet vad jag menar. Ett r-u-n-k.", bokstaverade han.
 
Jag var så sjukt less på det. Jag ville verkligen inte. Jag ville verkligen inte. Jag ville så lite att jag var beredd på att ta fighten bara för att slippa. Jag började med att fråga frågan jag redan visste svaret på: "Jaha, men varför får aldrig jag nåt då?" Och svaret blev det jag redan visste. För att jag är "B-rud" som J kallade det. Brud alltså. Nu kokade jag inombords. Jag slängde ner sängkläderna jag höll på att fixa och gick fram till honom och bad honom sluta spela. "Fattar du hur sjukt det här är? Fattar du hur sjukt du har behandlat mig i så jävla många år? Fattar du att du skulle sitta inlåst nu om jag inte hade hållit käften om allt du har gjort?! Fattar du hur jävla många år av mitt liv du har bajsat ner?!", sa jag upprört med gråten i halsen. J var inte van vid att jag sa emot och det syntes tydligt på hans kroppsspråk. Nu satt han med både benen och armarna i kors, bakåtlutad i datorstolen. Han nickade ironiskt medan jag pratade och "mm:ade" innan han tittade mig i ögonen med onda ögon och sa: "Jaha, okej. Är det så vi ska ha det." Han reste sig bestämt från stolen, gick in i badrummet, hämtade mitt smyckeskrin och kom tillbaka ut i vardagsrummet. Hämtade papperskorgen och ställde den framför mig. Han öppnade mitt skrin, hällde ut alla smycken i papperskorgen, knöt ihop påsen och gick ut i trapphuset och slängde ner den i sopnedkastet. När han var på väg ut i trapphuset skrek jag: "Snälla gör det inte! Snälla! Förlåt! Gör det inte!" Men han gjorde det.
 
Jag grät så jag inte fick luft. Jag grät så där mycket som barn när dom slår sig och blir tysta i flera sekunder innan dom hämtar andan och gråter vidare. J satt i datorstolen och tittade på mig där jag låg i fosterställning på sängen. Han såg ut att njuta. Nu ägde jag inte ett enda smycke. Mitt fina guldkors jag fått i konfirmationspresent var borta. Alla halsband och armband jag fått. Alla mina fina örhängen. Allt borta. Allt som andra hotade med - det gjorde J på riktigt. Jag tror jag aldrig varit så ledsen. (Eller jo, men det kommer i en annan berättelse.) Och mitt när jag grät som värst frågade han: "Kan du gå och ta på dig nåt sexigt nu eller?" Jag ville bara att han skulle dö men var rädd och svarade samtidigt som jag klev ur sängen: "Ja, jag gör det nu."
 
Gråtandes drog jag på mig strumpbyxor, spets-bh och tight linne. Klev i mina högklackade skor. Gick ut och visade mig för honom. "Bra, lägg dig på sängen.", sa han och pekade med hela handen. Jag gjorde som han sa. Och som vanligt när jag inte var sminkad la han täcket över mitt huvud för att dölja ansiktet. Och så var det igång. 
 
 Efter ett tag bad han mig resa mig upp. Jag visste vad som väntade, och det var nåt jag verkligen inte ville göra. Jag sa att jag hade ont i ryggen och mådde dåligt. Att jag var trött och ville sova. Men han gav sig inte, och inte jag heller. Jag tänkte att det värsta redan hade hänt, att jag borde kunna säga emot lite nu. Men det blev värre. Efter att ha gormat och kallat mig diverse fula saker tog han tag i mig, lyfte upp mig och kastade mig i golvet. Han kastade mig liksom inte rakt ner heller, utan han kastade iväg mig lite. Jag landade på rygg men fick snurr på något konstigt sätt, rullade två varv in under skrivbordet och slog huvudet i väggen. Och där låg jag sedan. Chockad. Jag grät inte ens. Jag tänkte bara att så här kan det inte fortsätta. Att min ryggrad aldrig skulle bli vad den varit. Att huvudet gjorde ont. Och som vanligt när jag befann mig i sinnessjuka situationer funderade jag över vad min familj gjorde i detta nu. Förmodligen sov dom. Inte fan låg dom halvnakna på golvet under ett skrivbord i alla fall.
 
Jag måste ha somnat till en stund, för när jag vaknade låg jag kvar på golvet. Men inte där jag "somnade". Nu låg jag på badrumsgolvet, i vårt badrum på 1 kvm. Det var kolsvart och dörren var stängd. Jag hörde J's snarkningar. Han låg nog skönt. Jag låg extremt ihopvikt och var tvungen att känna efter var jag hade min kropp. Huvudet låg på stenplattorna in under badkaret, kroppen dubbelvikt. Aj-som-fan. Armarna hade somnat och jag var tvungen att vänta ett tag innan jag kunde röra dom. Det gjorde ont när jag andades. Hur fan hamnade jag här? Tillslut lyckades jag resa mig upp. Min kropp var alldeles iskall. Jag kände på dörren och var rädd att den inte skulle gå att öppna, men den var olåst. Jag gick ut i vardagsrummet och såg J ligga där och sova. Det såg skönt ut. I min förvirring tänkte jag att det säkert inte var hans fel att jag hamnat i badrummet. Sen tänkte jag inte mer på det. Jag tassade fram till sängen och kröp ner och la mig bredvid honom så tyst jag bara kunde. I morgon var en ny dag. 
Sexuella trakasserier - Våld - metoo - misshandel

Jävla Mumintroll

 Foto: Patrik Nilsson
 
Nu kommer jag att berätta en av dom saker jag gått igenom. För att skriva berättelsen har jag tagit hjälp av journaler skickade från Finland, personal på båten samt övriga personer som närvarade. Långt inlägg.
 
"Nästa Östhammarsgatan". Jag närmade mig. Bussen mot Frihamnen var nästan tom och jag hade väskorna på sätet bredvid mig. Ute var det kolsvart och jag sms:ade med några kompisar som redan väntade på terminalen. Nu skulle det äntligen bli av, kryssningen vi pratat om så länge! Det var inte länge sedan vi tog studenten, men ändå ett bra tag sedan vi sågs allihop. Jag hade inte varit sen på att tacka ja när frågan kom på Facebook, även fast J inte tyckte att jag skulle åka. "Jag vet att det kommer hända någonting, jag vet det.", hade han sagt. Inte med orolig röst, utan med kaxig och lätt road röst. Jag hade svarat: "Vad kan hända på en båt liksom, jag tror du kan vara lugn..." 
 
Nu var jag framme vid Frihamnen! Inne på terminalen var det alldeles tyst. Det satt några tanter på en bänk och läste en karta. Två yngre tjejer stod i ett hörn och fnissade. En liten liten utländsk man moppade golven. Och så jag, som ett frågetecken mitt på golvet. Var var min klass? Och var var båten? En finlandsfärga brukar inte gå att missa, särskilt inte Silja Galaxy med sin ljusblå färg och alla ditmålade djur och moln och allt vad det är. Fan också. Säg inte att det var Värtahamnen jag skulle till?! Jag ringde upp A och frågade - och ja, det var Värtahamnen jag skulle till. Som tur var ligger hamnarna nära varandra. Jag rusade ut från terminalen, hoppade in i en taxi och inom tio minuter var jag på plats i en proppfull terminal bland mina kompisar och med en stor båt som väntade utanför. NU var stämningen på topp! 
 
Klassen var lite splittrad. Några var mer seriösa (och mogna?) och skulle inleda kryssningen med att äta buffé i lugn och ro. Andra gick direkt till taxfreen för att inhandla drickan till "förfesten" i hytten. Jag tillhörde det senare gänget. Jag visste vad jag skulle köpa innan vi ens klivit ombord. Och så var det dags. Vi gick genom den långa inglasade gången som ledde fram till Galaxy's pampiga entré. Där och då hade jag ingen aning om att jag inte skulle gå av båten. Att jag skulle flyga av. Bara några timmmar senare.
 
Inne i båten var det den klassiska kryssnings-feelingen. Skramlande flaskor inne på taxfreen, guldräcken och heltäckningsmattor överallt, världens längsta kö till buffén och redan överförfriskade och övertaggade ungdomar i B-hytterna på däck 5. Jag gillade det. Jag minns inte vilka jag delade hytt med, men jag tror det var två tjejer och två killar. N frågade mig om jag verkligen inte ville följa med och äta buffé, men jag tackade nej. M hade ju lärt mig att man ska äta lättspydd mat innan man festar. Man kräks ju hellre fil, kräm eller soppa än kött och potatis. (Ja, jag hör hur illa det låter. Till mitt försvar var vi fortfarande tonåringar, but still. I know.)
 
Kvällen började inne i grabbgängshytten. Några låg på överslafarna, alldeles för många satt på nedersta sängarna och samtliga hade någon typ av flaska i handen. Någon hade satt på musik på mobilen som grannen snart kom och klagade på. Det var varmt och det var trångt. En B-hytt är för kännedom 8 kvm och utan fönster, så nästan alla i hela korridoren hade ju dörrarna öppna för att inte avlida av värme där inne. Tror vi var tio pers i en hytt när det var som värst/bäst. Jag minns att T satt bredvid mig och småraggade som vanligt, försökte få mig att dricka Gin fast jag hatar det. En klunk tog jag och svalde med stort besvär, sedan återgick jag till mina cider. Jag tog stora klunkar och drack fort. 
 
Lagom till buffé-gänget kom tillbaka proppmätta och glada började mitt hetsdrickande att ta ut sin rätt. Berusad på lagom nivå. Det var varmt, pulsen var hög, kinderna lite rosiga, blicken lite lätt suddig, kände mig lite snyggare, pratade lite högre, skrattade lite mer, kom ihåg lite mindre. Tiden gick snabbt nu och det är svårt att minnas men jag ska försöka. Efter några timmar gick vi i alla fall ut från hytterna och ut till barerna. Mina högklackade skor gjorde inte ont längre och jag gick så jävla snyggt! (Tyckte jag själv i alla fall.) Återigen splittrades klassen och några gick till pianobaren på däck 7 och resten till Moonlight Dancebar på däck 6. Gissa var jag gick? Exakt, till Moonlight Dancebar. 
 
En 6:a Rosa Pantern, en Frozen Vanilla och en Sex on the Beach senare var jag rätt...klar så att säga. Och häremellan hände det mycket som jag inte kommer ihåg också, vi sprang runt på många olika barer, smakade på varandras drinkar hit och dit, sprang runt inomhus i båten, var ute på däck, var i restaurangen, såg uppträdanden, var nere i hytterna, uppe på någon bar igen osv... Ungefär nu började det jag sedan fick ångra. Det som inte blev så bra. Jag var väldigt, väldigt full och såg inte mer än en halvmeter framför mig. Jag ville bara sova och bestämde mig för att börja leta efter min hytt. 
 
Steg 1: Leta fram hyttnyckeln. Steg 2: Försöka se vad som stog på den. Vilket däck? Vilken hytt? Värdelöst. Jag höll kortet två centimeter från ögonen och synade det noga men allt bara flöt ihop och jag såg absolut ingenting. Det kanske inte ens var hyttnyckeln jag tittade på, det kanske var ett gammalt kvitto eller något annat intressant som jag fått upp ur väskan. Hmmm. Var tog alla kompisar vägen? Är det så här det känns att vara blind? Fan va jobbigt. Jag började gå mot hissarna. Tog en hiss, och tryckte på någon av knapparna, något som liknade en femma. Tittade mig själv i spegeln och såg en väldigt suddig tjej som inte alls liknade mig. Då plötsligt dök T upp i hissen. Han skrattade när han såg mig även fast han var lika full själv. Han passade på att ta på mig. Överallt. Jag såg i spegeln att han gjorde det men kände ingenting. Han slutade snabbt när hissen kom fram och dörrarna öppnades. Nu gick jag målmedvetet mot min hytt. Det här började bli obehagligt. 
 
Tack gode Gud, en tjejkompis såg mig irra runt i korridoren och hjälpte mig till min hytt. Men jag kände inte riktigt igen hennes röst. Var det verkligen min tjejkompis? Och var det verkligen min hytt? Här finns fortfarande många frågetecken. Jag kom i alla fall till en hytt, och där blev jag bjuden på något som jag inte har en aning om vad det var. Jag vill minnas att jag tackade nej typ tio gånger innan jag tog det. Det såg ut som vatten i en plastmugg. Lite på botten bara. Det där lilla glaset med vad som såg ut som vatten, var mitt sista minne från den här kvällen på Silja Galaxy.
 
Citerar journalen: "19 årig svensk kvinna hittad medvetslös i hyttgången. Blåmärken på insida lår, annars inga yttre skador. Reagerar ej på smärta. Ytlig andning, vidgade pupiller..." Den som såg mig hade ropat på en ordningsvakt som försökt väcka mig genom smärtstimulering utan resultat. Han hade då tillkallat fartygets akutsjuksköterska som kom för att undersöka mig. Jag var då tillsynes livlös och andades dåligt. De la mig på en bår och rullade iväg mig till sjukhytten - ett rum som ser ut som ett litet minisjukhus. A var med mig hela tiden och det är jag så enormt tacksam för idag även om jag inte visste om det då. Sjuksköterskan satte dropp, gav mig syrgas och gjorde flera försök till ett utandningsprov för att se hur många promille jag hade i blodet. Men det gick inte för jag andades för lite. 
 
Vakten ringde upp min pappa och berättade vad som hänt. Han blev såklart jätteorolig och fattade ingenting. A ringde upp J och han hade bara skrattat och sagt att han inte var ett dugg förvånad. Idiot. Tiden gick och inne i sjukhytten väntade alla på att läget skulle förändras, till det bättre såklart. Men jag tog färre och färre andetag. Jag lades på sidan i försök att få upp saturationen (syremättnaden i blodet) lite. Sjuksköterskan började bli orolig då ingen läkare fanns ombord, och skulle läget förvärras ytterligare var det inte säkert att hon skulle klara situationen själv. Hon ringde upp till kapten och frågade hur lång tid det var kvar tills vi var i land. Det var 2 timmar och 25 minuter till Åbo. Då tog hon beslutet att nej, hon klarar sig inte till land, det är för långt. Hon måste i land tidigare.
 
Kommandobryggan informerades om läget, båten stannades, en räddningshelikopter tillkallades och helikopterplattan tändes upp för att bli synlig i mörkret. När helikoptern meddelade att de hade 10 minuter kvar började jag lastas om för att transporteras högst upp i båten till helikopterplattan. Folk började undra varför båten stog stilla men man valde att inte berätta att det skulle komma en helikopter för att undvika folksamling ute på däck. När helikoptern hade landat kom dom först in för att stabilisera mig innan färden till Åbo, det var en narkosläkare, en intensivvårdssjuksköterska och två piloter. De beslutade att intubera mig innan lastning utifall att min andnig skulle bli sämre under färden in. När allt var under kontroll lastades jag in i helikoptern och så var min kväll på Silja Galaxy över. 
 
Under transporten in hade jag börjat hosta, bli orolig och andats emot tuben. Då tog dom bort den igen och jag fick andas själv. I Åbo väntade en ambulans som körde mig till sjukhuset. Vad som hände precis när jag kom in saknar jag information om, men när jag äntligen vaknade var det hemskt. Så sjukt vidrigt. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var taket. Jag låg och tittade upp i taket en stund, utan att tänka någonting alls. Sen kom förstås tanken var jag var någonstans. Var vi inte på kryssning? Vafan hände? Är jag i Sverige nu? Vilket sjukhus? Jag tittade mig omkring. Ingen verkade ha märkt att jag vaknat. Så tittade jag ner på mig själv. Vaaad i heeelvete? Jag hade en rosa overall på mig, alltså en mjuk rosa one piece...?! Jag kollade runt igen. Längre bort låg en man, iklädd en ljusblå likadan overall. Alltså är detta ett skämt?! Jag insåg direkt att jag var i Finland, för så här ser liksom inte svenska sjukhuskläder ut. Men seriöst, hade dom inte kommit längre?! Hahaha, rosa till tjejer och blått till killar - och OVERALLER?! Och ännu värre, under hade jag (utan att överdriva) jordens största blöja. Alltså jag har jobbat på äldreboende och i hemtjänsten där jag sett många olika storlekar och former av vuxenblöjor, men den här... Det finns inga ord.
 
Fråga 1: Vad har hänt? Fråga 2: Varför har jag jordens största blöja och en rosa one piece? Fråga 3: Var är min väska och min mobil? Fråga 4: När får jag åka härifrån? Fråga 5: Hur ska jag komma härifrån? Fråga 6: Återigen; vafan hände igår? Då kom det fram tre blåklädda personer. Det stog på finska på deras skyltar så jag hade ingen aning om vilka dom var. "Godmorron damen, jag heter ***** och är sjukskötare här. Du hittades medvetslös på sverigebåten och är nu här hos oss", sa en man med finlandssvenska. Jag störde mig på att han sa sjukskötare när yrkesrollen heter sjuksköterska oavsett kön. Sen reagerade jag på att han sa "sverigebåten" när det heter finlandsbåten, fast sen kom jag på att det ju blir tvärtom för dom. Jag svarade: "Godmorgon, jag heter ****** och är patient här. Tack jag märker det." Jag valde att inte ta upp något om vad i helvete dom hade klätt på mig. Däremot frågade jag om mina egna saker, och allting hade tydligen blivit kvar på båten. Bingo.
 
Min pappa hade varit i kontakt med akutmottagningen där jag först låg, och jag fick också prata med honom. Det var jätteskönt men så fruktansvärt pinsamt. Jag skämdes som jag aldrig gjort tidigare. Han sa att han skulle ta sig hit för att hjälpa mig hem. Antingen med flyg eller med båt. Jag blev glad till tårar när vi hade lagt på och jag visste att han var på väg till mig, men återigen så obeskrivligt pinsamt. 
 
När vi pratat färdigt i telefonen jag fått låna från akuten (min mobil var ju spårlöst försvunnen) kom de fram till mig igen. Dom hade med sig en mugg med svart vatten och sa att det var medicinskt kol. Det var jag tvungen att dricka för att ta död på alla gifter i kroppen. Det här har jag starka obehagliga minnen från. Dom var stränga och hårdhänta. Dom satte mig upp, satte fast papper under min haka och tryckte muggen mot min mun, och snabbt gick det. Jag hann inte svälja så fort och det rann på sidorna nedför mina kinder och ner i knät. "Nu har du två val; antingen dricker du det här eller så får vi sätta en slang i näsan och ge det den vägen, vad väljer du?", sa en tjej. Jag var skitförbannad för att jag inte fick hålla muggen själv och för att jag skulle dricka så jävla snabbt och svarade: "Det är LITE svårt att ta er på allvar när ni pratar som mumintroll." "Okej, ska vi ta det genom näsan då?", fortsatte hon. "Nej föri helvete jag dricker så fort jag kan! Jävla mumintroll.", svarade jag och ångrade det i samma sekund. 
 
När jag fått i mig allt kol rullades jag upp på en avdelning. Här blev det också rätt spännande. Jag togs emot av ett gäng utomjordingar, såg det ut som. Alla var iklädda skyddsdräkter, munskydd, mössor och handskar. Pga MIG. Och ingen pratade svenska. Till en början pratade dom finska med mig, så det var min briljanta idé att vi skulle prata engelska. Jag hade hittills känt mig dålig och osäker på engelska, men helt plötsligt så gick det hur bra som helst. Orden bara kom. Jag sa saker jag inte visste att jag kunde säga. Bland annat fick jag reda på att dom inte ville ta i mig för att jag kom från Sverige och kunde ha någon smitta. Men va? Jag är från Sverige, inte Somalia, eller? Men så var det tydligen och jag hamnade på isoleringsrummet.
 
Inne på det där rummet hade jag fullständig panik. Man hade en telefon bredvid sängen och för att nå pappa, mamma eller J var man tvungen att först ringa ett annat nummer och beställa samtal till sverige. Jag ringde som fan och beställde säkert 20 samtal. HUR och NÄR ska jag komma hem, var mina stora frågor. Tillslut blev det bestämt att pappa skulle komma till hamnen i Åbo med båt morgonen efter. Då lugnade jag mig lite. Jag låg en stund och tittade på finsk tv. Efter ett tag kom en läkare in, utan skyddskläder. Han såg snäll ut. De andra hade tittat på mig som om jag var en svensk smutsig hora som skulle ut så fort det gick. Men den här läkaren såg snäll ut, och han var snäll. Han frågade hur det var med mig och jag förklarade på engelska att jag trodde att jag blivit våldtagen. Han svarade att jag skulle få göra en gynundersökning och att polisen skulle komma hit och ta upp en anmälan. 
 
Utan att säga för mycket var gynundersökningen vidrig. Dom var hårdhänta, oförsiktiga och pratade finska över mitt huvud. Dom tog mina trosor och stoppade ner i en liten plastpåse, öppnade dörren och gav dom till någon som stog utanför. Jag frågade vad dom höll på med och fick till svar: "The police will take your panties for analysis". Happ. Trevligt. Senare i rummet bredvid fick jag några frågor av polisen. Jag svarade så gott jag kunde och tyckte att det gick ganska bra. Anmälan skulle skickas över till svenska polisen tillsammans med mina trosor efter analysen. Men den anmälan kom aldrig fram. Och trosorna tackade jag nej till. Sa att dom kunde få dom, som ett minne. 
 
Så blev det ÄNTLIGEN morgon och jag har aldrig blivit så glad av att se en taxiförare! Han kom ända upp till mitt lilla isoleringsrum och hämtade mig. Väskor hade jag ju inga så det var bara att ta mig själv och knalla iväg. Det enda jag hade var klänningen som jag hade på mig när jag kom in, samt inga trosor. För dom var ju på analys. Jag hade försökt fräscha till mig så gott jag kunde men det gick inte. Dom hade inte ens ett par jättetrosor att skänka mig. Så jag fick åka taxi i kort klänning utan trosor. Trevligt. 
 
Jag såg pappa på långt håll. Han stod och väntade utanför Viking Line i sin fina svarta jacka. Åååååh vad glad jag var att se honom! Vi kramades länge och han luktade underbart, till skillnad från mig. Men han hade med sig sköna kläder till mig som jag bytte om till inne på båten. Resan tillbaka kändes konstig såklart. Jag satt med pappa i mjukiskläder bland glada semesterfirare. Vi pratade lite lugnt om det som hänt, men inte jättemycket. Vi satte oss i en bar och tog det lugnt med lite fika. Tittade ut. Tittade på klockan. Ville komma hem.
 
Så gled vi långsamt in i Stockholm. Sverige. Mamma mötte upp oss när vi kom i land. Jag blev rädd att hon skulle vara arg, men det var hon inte. Men jag visste att hon tänkte. Och jag visste att samtalet skulle komma så småningom. Men nu var det bara lycka. Lyckan att borra in näsan i hennes rosa fluffiga halsduk och känna hennes underbara doft. Jag hade lärt mig en läxa. Man kanske inte ska dricka så mycket. Och man kanske inte ska dricka konstiga saker man blir bjuden på. Man kan ju faktiskt ha roligt ändå?
 
 
 
 
 

 Ber om ursäkt för mitt humör och för att jag kallade er "jävla Mumintroll". Jag är så tacksam för att ni på sjukhuset i Åbo hjälpte mig. Evigt tack även till sjuksköterskan ombord, till vakter, till kapten, till A, till helikopterbesättningen, till ambulansen och sist men inte minst: Till alla 2800 passagerare på båten som fick stå stilla bara för min skull. Ett ❤️ till er.
Alkohol - Droger - Förgiftning - Helikopterplatta - Räddningshelikopter - Sexuella trakasserier - Silja Galaxy - Våldtäkt - metoo