Jag är inte sån.


Ska jag verkligen skriva det här inlägget? Ja, jag måste få ur mig det. Och dessutom kanske jag kan hjälpa någon annan. Fast nej, det är nog jävligt puckat ändå. Jag har berättat tillräckligt. De få vänner jag har kvar i mitt liv kommer säga upp bekantskapen med mig. Och dessutom är det lätt att trigga varandra med såna här inlägg. Man kan lätt ge tips och idéer fast tanken egentligen är precis tvärt om. 
 
Det är inte lätt det här. Jag har funderat och funderat under ett helt år nu och dragit ut på det in i det sista. Men så bestämde jag mig tillslut för att berätta. Just idag, ett år senare. Idag är det den 17:e oktober 2018. Då var det den 17:e oktober 2017. Den 17:e oktober. 2017.
 
........
 
 
- Tja. Beställer 350 Tram 100 mg retard, 10 st 50 mg i kapslar o 200 Zolpar 10 mg. Skicka med blister om det är utländska piller. /Desperate81
 
- Men tjenare vännen, pillerdags igen ;) Nice! :) Har Tram inne men zolpen är tyvärr slut, några Viagra istället kanske? Eller lite weed? Får in zolpisarna på onsd tror ja, ska komma en jävla leverans då om allt går som det ska..
Lev väl. /just_takeit88
 
- Vafan.. Okej. Men kör på trammen då och några extra på 50 mg. Lite rabatt kanske? Har grönat dig på fb flertalet gånger. Kan du ses live förresten är lite kris?! /desperate81
 
- Nepp. Inte denna gång. Blir 1.9 BTC, skickar koden via *********. Svara med namn, adress, upprepning av beställning samt datum och länk för betalning. OBS! Gör detta EFTER att pengarna är inne hos oss. Detta ser du via länk nedan. Ordern skickas samma dag som pengarna är inne. Gröna oss gärna på Flashback. Glöm ej att meddela oss när din order är framme. 
Lev väl. /just_takeit88
 
Konversationen ekar i mitt huvud. Det var den sista, det förstod jag nu. Jag sitter i en ny, fräsch och fin Volvo V70. I baksätet. Sätena är av svart skinn. Den är skön. Bilen är vit. Och blå. Och neongul. Med texten: "POLIS".
 
Jag andas fort men tungt. Försöker pilla bort sårskorpan från ett gamalt sår på handen. Sneglar försiktigt ut genom fönstret där vi står på Cirkle K's parkering, den kära gamla "mommo-macken" - något den aldrig kommer bli igen. Det känns som om alla ser mig. Det känns som om hela världen gapskrattar åt mig. HUR kunde jag tro att detta skulle kunnat gå annat än åt helvete?! 
 
Jag blev väckt av telefonen den här morgonen. Ganska precis klockan 10.10 ringde den. Och jag var så beredd. Jag hade varit beredd i flera månader. Så fort mobilen ringde blev jag kallsvettig, illamående och livrädd. För mina beställningar hade slutat komma. Tabletterna jag tagit för att överhuvudtaget orka leva dök inte upp som dom skulle längre. Och jag visste att jag inte blivit lurad, jag visste att mina beställningar blivit omhändertagna av posten och skickade till polisen. Jag visste att det var över nu.
 
Det hade gått ett tag sedan senaste ordern inte dykt upp och jag hade lyckats ta mig igenom helvetes-abstinensen. Jag hade insett faktum och gått vidare. Börjat träna, träffat psykolog osv. Men det fanns hela tiden i bakhuvudet att telefonen kunde ringa precis när som helst. Eller ännu värre, det kunde ringa på dörren Gud förbjude... 
 
Och så var dagen här. Det var en kylig höstdag med ösregn och bara fyra plusgrader. En tisdag. Jag bodde hos mormor. Låg i min säng i det gamla lekrummet med vitmålade träväggar och brun heltäckningsmatta. Jag var vaken men orkade inte gå upp. Och så började mobilen som varit inställd på ljudlös över natten att vibrera. Långa dåva vibrationer som fick mig att vilja kräkas. "Hemligt nummer" stod det och jag svalde en gång innan jag samlade mod och svarade. Jag var säker på att det var någon från sjukhuset eftersom de alltid ringer från hemligt nummer. Men någonstans hoppades jag ändå att det var polisen så att jag skulle få det överstökat. 
 
 - Hallå? 
- Hejsan det här är Fredrik från Polisen i Gävle, är det ****** ******* ? 
 
Där och då bajsade jag på mig. Och kissade. Och rapade. Och grät. Och pruttade. Och kräktes. Och tappade andan. Och ville ropa på mamma så att hon kunde göra allt bra igen. 
 
- (Gråter hysteriskt)
- Är det du ****** ? Lugn, vi vill bara prata lite med dig.
- Förlåt! Det är jag! Jag vet vad jag har gjort och jag är världens sämsta människa och jag ångrar det så jävla mycket, (snyter mig i täcket och drar in luft), jag är inte en sån här människa egentligen, snälla, jag hängde i mammas kjol tills jag var 16 och har aldrig ens provat tjuvröka, jag går aldrig mot röd gubbe och alltså... (hostar och fortsätter med igentäppt näsa) JAG ÄR INTE SÅN HÄR! Jag tar alla straff ni vill men snälla sätt mig inte i fängelse, det går ju inte!
-Ta det lugnt nu. Vi gör så här. Vi står nere vid macken och väntar på dig, så kan vi prata här istället för att vi kommer hem till dig med bil och uniformer och allt. Eller vill du att vi hämtar dig någonstans? Det regnar ju och vi har bil. Bestäm du. 
- Okej. Vi ses vid macken om 10 min.
 
Så la jag på luren. Okej, tänk klart nu, gråta och skrika får jag göra när jag kommer hem. Om jag nu kommer hem. Nu måste jag först ljuga ihop något till mormor och morfar om varför jag slänger mig upp ur sängen och lämnar huset rödgråten i regnet. Och att jag eventuellt "sover hos en kompis". Sen måste jag klä på mig så jag inte ser ut som en uteliggare. Ta med leg. Och bajsa får jag väl göra i farten på väg dit. Jag smög ut genom garagedörren och hoppades på att ingen skulle märka något (vilket de inte gjorde heller), slängde mig på cykeln och trampade så fort jag kunde med så mycket adrenalin i kroppen att jag vibrerade och gjorde små konstiga ljud. Paniken och ångesten var så stor att de skapade ett eget ljud. Venerna var som trädgårdsslangar. 
 
Nu var jag snart framme. I sista sekunden slog det mig att jag inte hade någon cykelhjälm, så jag parkerade cykeln en bit ifrån där dom inte skulle se mig, och så gick jag sista biten. När jag kom över bron såg jag. Den vanliga macken som jag gått förbi och handlat på miljarder gånger, men där det idag stod en polisbil parkerad i ena hörnet. Som väntade på mig. Och ingen annan. Nu skulle jag gå fram emot dom. Nu såg dom mig hela tiden. Nu kunde jag inte peta mig i näsan, inte klia mig i rumpan, inte gråta, inte vända, inte ringa. Och inte stanna. Nu var det bara att gå, hela vägen fram till bilen. 
 
 
 Några meter innan bilen tittade jag mig omkring. En kille som stod och tankade tittade nyfiket på medan jag gick fram till polisbilen. De satt i framsätet, en kvinna bakom ratten och en man i passagerarsätet. Så klev de ur. Hon hade långt brunt hår i hästsvans och han hade kort ljust hår under polishatten. Hon såg snäll ut, han såg kaxig ut. Vi skakade hand och så fick jag hoppa in i baksätet direkt. 
 
Jag fick sitta ensam i bilen någon minut innan Jennifer, som hon hette, hoppade in bredvid mig i baksätet. Fredrik stod kvar utanför och pratade i telefon. Jag torkade bort en tår. Tittade ner på min jacka som var mormors. Jag visste inte vad jag skulle säga. Skammen åt upp mig inifrån. Det tog bara någon sekund innan hon började prata men för mig var det den längsta stunden i hela mitt liv. Men så äntligen bröts tystnaden.
 
- Jag ser att du är alldeles skräckslagen kära du, andas lugnt. Jag kan säga på en gång att du inte är misstänkt för någonting, och vi kommer inte att bura in dig, så lugn och fin. Så här är det, vi har sett att du har beställt stora mängder narkotika. Det är därför vi sitter här nu. MEN, vi har också sett att du är helt ostraffad och inte haft med oss att göra alls tidigare, så vi kommer inte göra något av det här. Egentligen är det grovt narkotikabrott, men som du sa i telefonen, du är inte en "sån här" person egentligen. Och det ser vi. Vi ser det, och vi är bara oroliga för dig. Hur mår du egentligen?
 
Hon la en hand på min axel - och då kom tårarna. Igen. Jag tror jag aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Så drog jag allt. Allt från början. Hur jag träffade J, vad han gjort med mig. Hur han förgiftat mig med sina smutsiga värderingar och visat mig vägen in i undre världen. Hur han sakta men säkert förvandlat mig till den person han ville att jag skulle vara. Hur allt slutade, och att jag flyttat in hos mormor men fått abstinens och panikångest och därför beställt tabletter. Bakom allas ryggar. Hur jag ljugit, hur jag vänt ut och in på mig själv för att inte bli avslöjad och hur mycket pengar jag gjort av med. 

Vi satt länge och pratade där i baksätet. Jennifer lyssnade som ingen tidigare lyssnat och fick mig att känna mig som hennes absolut viktigaste uppdrag, alla kategorier. Hon bara nickade, skakade på huvudet och såg bekymrad ut. Då och då pep hennes radio men hon bara tryckte bort det direkt utan att ens vända bort blicken. Regnet smattrade mot rutorna och det kändes bra, för man såg inte in så bra. Men jag såg ut. Fredrik stod fortfarande utanför och pratade i telefon. Ju längre vi pratade desto bättre kändes det. Jag kände mig nästan lite cool ett tag och började snegla fram mot blåljusknapparna där fram. Men så påminde jag mig själv om varför jag satt där och då blev det genast inte lika coolt längre. Så öppnades dörren till framsätet och Fredrik hoppade in. 

- Tjena, du har missat en del! Den här fina, starka, duktiga tjejen ska gå hem nu. Hem och värma sig, äta frukost, vara snäll mot sig själv och aldrig mer komma nära idioten hon varit tillsammans med, sa Jennifer.
- Jamen det låter väl alldeles jättebra det, sa Fredrik och skruvade på sig för att få ögonkontakt med mig. 
-Toppen, toppen, toppen, fortsatte han medan Jennifer tog fram en lapp och skrev sitt nummer på. Så hoppade vi ur bilen och sa hejdå. Jag kände mig tre meter längre och hur stolt som helst. Nu fick folk gärna kolla! "NI ÄR VÄRLDENS BÄSTA POLISER!" hörde jag mig själv säga lite för högt innan jag vände mig om och gick.

På väg hem var jag så glad, tom och utmattad att jag glömde bort min cykel. Jag nästan studsade. Och jag vände mig om flera gånger för att titta på platsen där polisbilen stått, men som nu var tom. Jag stannade på bron och tittade ner på vattnet ett tag. Brungult vatten som strömmade långsamt fram genom stenarna i den grunda ån. Jag tog fram den vita lappen med telefonnumret ur min ficka. Jag tittade på den ett tag. Handstilen liknade min mammas. Så knölade jag ihop den och kastade i vattnet. Nu var det verkligen över. 
 


Lite nere

 
Hej på er alla fina. Först vill jag bara säga att handkrämen på bilden är världens underbaraste, den måste ni bara prova. Den luktar helt galet gott. Finns på "vanliga" Apoteket. Sedan kan jag säga att det blev som jag befarade, nämligen tungt att komma igång igen efter sjukveckan. Jag har värk i foten och värk i ryggen. När ingen ser så haltar jag fram för att avlasta foten så mycket det bara går så jag blir bra någon gång. Träningspassen känns jättetunga och som grädde på moset har jag röda utslag (exem?) i ansiktet och ser ut som en idiot. Plus att det kliar. Så ja. Jag är lite gnällig idag om man säger så. 
 
Som ännu mer grädde på moset var det skitjobbigt på psykologsamtalet idag. Jag har aldrig känt mig så obekväm i hela mitt liv. Tidigare har vi bara pratat runtomkring allt som hänt, men idag var det meningen att jag skulle berätta. I detalj. Och få detaljerade frågor. Han förberedde mig redan innan på att det skulle bli jobbigt, och sa att jag fick säga till om jag inte orkade och behövde paus. Men det vågade jag ju såklart inte. Jag satt som förstenad i skinnfåtöljen och hade jättesvårt att titta honom i ögonen. Jag skämdes så fruktansvärt mycket, ni förstår inte. Jag önskade att jag var osynlig. 
 
Han bad mig berätta vilken händelse som var den värsta av alla händelser jag varit med om. Det tog mig alldeles för lång tid att komma fram till vilken som var den värsta. Han satt tyst. Jag satt tyst. Klockan tickade. Några skratt hördes från korridoren. Jag blev så pressad att jag började skratta. Men sedan berättade jag. Och så här i efterhand var det inte den värsta händelsen. För det är omöjligt att säga vilken som var värst. Men det var den enda gången jag var helt säker på att jag skulle dö. En händelse jag hittills inte berättat för er. 
 
Jag kanske berättar för er sedan, men just nu känns det alldeles för jobbigt. Men lite kan jag berätta. Och det går ganska snabbt. Det hela pågick inte mer än 30 sekunder eller max en minut, men jag hann tänka väldigt mycket under som sekundrarna. Jag var som sagt helt säker på att jag skulle dö. Fullständigt säker. Och det enda jag tänkte på var hur min familj skulle gå vidare när jag hade dött. Hur min syster skulle förklara för min systerson. Hur jag skulle begravas. Vilka blommor det skulle vara på begravningen, vilken musik som skulle spelas. Vilka som skulle komma. Hur de skulle vara klädda. Tanken på att alla skulle vara svartklädda gjorde mig så jävla förbannad, så fruktansvärt förbannad att jag fick krafter jag egentligen inte hade och tog mig loss/upp i sista sekund. 
 
Mer berättar jag inte just nu. Men det var alltså tanken på att alla skulle vara svartklädda på min begravning som räddade mitt liv. Suck. Men ville bara att ni skulle förstå att det var asjobbigt att berätta det här för en fritt främmande människa. Det känns som han bara sitter och gottar sig i mina problem. Men men. Nu vill jag bara tillåta mig själv att vara lite nere och sura lite. Det känns nog bättre imorgon. Kram på er.
Neutrogena - Näradödenupplevelse - PTSD - Psykiatrin - Psykolog - Psykologutredning

Livet som b-rud

Nu kommer jag att berätta en av dom saker jag gått igenom. Tid och plats har jag valt att inte ange. Medellångt inlägg.
 
Jag stod med bar överkropp och tittade mig i spegeln. Svenska flaggan gul och blå. Hur fan skulle jag förklara det här för mamma? Min bröstkorg var gul, lila och mörkblå i olika nyanser. Runt käkbenen var det också blått. Vafan. Jag skulle träffa mamma och fika, men kunde knappt gå. Varje steg kändes som ett knivhugg i bröstet, bokstavligen. Jag gick sakta, sakta och satte ner fötterna så försiktigt jag kunde. Tittade på klockan i vardagsrummet. 13:30. Vi skulle ses 15. Men det skulle bli omöjligt. Om jag ens skulle ta mig in till stan så skulle hon se mina blåmärken. Nej, jag fick avboka. Jag skickade ett sms och sa att jag kände mig risig. Och det var ju inte en lögn. Mamma svarade att jag skulle kurera mig och ta det lugnt. Det skulle jag, men först ville jag ta mig in till Södersjukhuset och kolla så att ingenting var trasigt. Hur kunde det bli så här? Vi backar bandet...
 
Det var i slutet av vår relation och jag hade sedan länge börjat visa att jag mådde dåligt. Jag hade varken pluggat eller jobbat på länge. J hade fått sina utbrott på mig flera gånger, men den här kvällen gick det över gränsen. Jag hade suttit i soffan och tittat på film när han plötsligt vänt sig om från datorn och sagt: "Alltså jag får sån ångest över dig." Jag anade vad som var på g, drog en djup suck och svarade: "Jaha. Vad är det nu då?" Han kliade sig i huvudet, synade mig uppifrån och ned och svarade: "För du gör ju absolut ingenting. Jag skäms ju fan över dig, fattar du inte det? Antingen ligger du i duschen eller i soffan eller så sover du. Du träffar ju inte en enda jävel, drar inte in en enda jävla krona och ser ut som en jävla fucking pundare!" Jag visste att han hade rätt. För det var ju sant. Men man kan ju säga det på ett snällare sätt. Jag blev irriterad. "Tack, vad gullig du är. Du har aldrig tänkt på anledningen till att det är så här? Att det i själva verket är DU som fått mig att må så här dåligt?", sa jag med gråten i halsen. Det blev tyst. Jag såg att han letade efter nåt bra att säga. "Så du ska skylla på mig nu eller? Fy faan asså, du är så jävla tragisk.", sa han tillslut. Så vände han sig om, satte på hörlurarna och fortsatte spela.
 
Jag grät så tyst jag bara kunde. Det krävdes inte mycket för att jag skulle börja gråta vid det här laget. Jag var så less på att få höra att jag bara dög till sex, att jag var tragisk, dålig, puckad och allt var det var. Jag var så less på att höra honom prata skit om mig när han trodde att jag sov. Jag var så less på hans "foto-dejter" med andra tjejer som jag bara var tvungen att acceptera. Foto-dejterna som var seriöst jobb. Mmm eller hur. Ingen betalade för sina bilder, tvärt om betalade han. Vem fan bjuder sina kunder på brunsch på Riche efter fotograferingen liksom? Dessutom råkade jag läsa ett mail han skickat till en "kund" en gång, där han avslutat med: "Ta med minst två par högklackade skor". Och då handlar det inte om att han tyckte det passade till bilden, utan att han ville stå och bli kåt också. Visst. Man ska ta för sig här i livet.
 
Jag satt tyst i soffan. Tittade på J som fortfarande satt vid datorn med ryggen mot mig. Hans svarta spetsiga hår. Hans bleka otränade överarmar. Hans smala håriga ben. Han hade headset, skrattade högljutt och pratade engelska med sina gamingpolare. Hur fan kan man ösa sån skit över någon och sedan bara fortsätta som att ingenting hänt?! Och han som är så noga med hur alla ser ut - hur fan ser han ut själv egentligen?! Det fanns så sjukt mycket jag ville säga till honom, men han lyssnade aldrig. Och om han skulle lyssna så skulle han inte förstå. Så hur jag än skulle göra skulle jag aldrig nå fram till honom med det jag ville. 
 
Han har ju helt klart någon diagnos. Han är inte bara dum i huvudet. Han är dum i huvudet OCH sjuk. Han levde alltid i nuet. Han kom aldrig ihåg något som vi hade gjort och han brydde sig aldrig ett skit om morgondagen. Det är ju bra på ett sätt, men jävligt dåligt på ett annat. Det gick aldrig att reda ut saker i efterhand, och det gick aldrig att planera saker. Ganska hopplöst om ni frågar mig. Sen var han rasist också. Alla mörkhyade kallade han negrer och dom var smutiga, illaluktande och lågt begåvade. Man skulle inte ha med mörkhyade att göra överhuvudtaget, tyckte han, och det var inte så länge sedan jag fick ett sms där det stod: "Ett tips: Hyr inte av en neger om du vill slippa problem". Vet inte vad mer jag ska säga om det faktiskt. Jag skäms så oerhört mycket. Det roliga är att han själv ju är utlandsfödd... Jag påminde honom om det några gånger och då svarade han: "Jo men jag har stil. Och jag ser bra ut, det är skillnad."
 
Jag slutade gråta. Tittade på Erik och Mackan som var på TV. Var inte hungrig längre, min smörgås kunde dra åt helvete. Det var sent och jag ville gå och lägga mig. Jag gick ut med disken i köket och började bädda upp bäddsoffan. När jag snart var färdig vände sig J om igen: "Jaha, och jag ska inte få nåt eller?", frågade han. Jag visste vad han menade men frågade ändå: "Få vadå?" Han satt med sina smala nakna ben i kors och följde mig med blicken. Han såg feminin och extremt osexig ut. "Du vet vad jag menar. Ett r-u-n-k.", bokstaverade han.
 
Jag var så sjukt less på det. Jag ville verkligen inte. Jag ville verkligen inte. Jag ville så lite att jag var beredd på att ta fighten bara för att slippa. Jag började med att fråga frågan jag redan visste svaret på: "Jaha, men varför får aldrig jag nåt då?" Och svaret blev det jag redan visste. För att jag är "B-rud" som J kallade det. Brud alltså. Nu kokade jag inombords. Jag slängde ner sängkläderna jag höll på att fixa och gick fram till honom och bad honom sluta spela. "Fattar du hur sjukt det här är? Fattar du hur sjukt du har behandlat mig i så jävla många år? Fattar du att du skulle sitta inlåst nu om jag inte hade hållit käften om allt du har gjort?! Fattar du hur jävla många år av mitt liv du har bajsat ner?!", sa jag upprört med gråten i halsen. J var inte van vid att jag sa emot och det syntes tydligt på hans kroppsspråk. Nu satt han med både benen och armarna i kors, bakåtlutad i datorstolen. Han nickade ironiskt medan jag pratade och "mm:ade" innan han tittade mig i ögonen med onda ögon och sa: "Jaha, okej. Är det så vi ska ha det." Han reste sig bestämt från stolen, gick in i badrummet, hämtade mitt smyckeskrin och kom tillbaka ut i vardagsrummet. Hämtade papperskorgen och ställde den framför mig. Han öppnade mitt skrin, hällde ut alla smycken i papperskorgen, knöt ihop påsen och gick ut i trapphuset och slängde ner den i sopnedkastet. När han var på väg ut i trapphuset skrek jag: "Snälla gör det inte! Snälla! Förlåt! Gör det inte!" Men han gjorde det.
 
Jag grät så jag inte fick luft. Jag grät så där mycket som barn när dom slår sig och blir tysta i flera sekunder innan dom hämtar andan och gråter vidare. J satt i datorstolen och tittade på mig där jag låg i fosterställning på sängen. Han såg ut att njuta. Nu ägde jag inte ett enda smycke. Mitt fina guldkors jag fått i konfirmationspresent var borta. Alla halsband och armband jag fått. Alla mina fina örhängen. Allt borta. Allt som andra hotade med - det gjorde J på riktigt. Jag tror jag aldrig varit så ledsen. (Eller jo, men det kommer i en annan berättelse.) Och mitt när jag grät som värst frågade han: "Kan du gå och ta på dig nåt sexigt nu eller?" Jag ville bara att han skulle dö men var rädd och svarade samtidigt som jag klev ur sängen: "Ja, jag gör det nu."
 
Gråtandes drog jag på mig strumpbyxor, spets-bh och tight linne. Klev i mina högklackade skor. Gick ut och visade mig för honom. "Bra, lägg dig på sängen.", sa han och pekade med hela handen. Jag gjorde som han sa. Och som vanligt när jag inte var sminkad la han täcket över mitt huvud för att dölja ansiktet. Och så var det igång. 
 
 Efter ett tag bad han mig resa mig upp. Jag visste vad som väntade, och det var nåt jag verkligen inte ville göra. Jag sa att jag hade ont i ryggen och mådde dåligt. Att jag var trött och ville sova. Men han gav sig inte, och inte jag heller. Jag tänkte att det värsta redan hade hänt, att jag borde kunna säga emot lite nu. Men det blev värre. Efter att ha gormat och kallat mig diverse fula saker tog han tag i mig, lyfte upp mig och kastade mig i golvet. Han kastade mig liksom inte rakt ner heller, utan han kastade iväg mig lite. Jag landade på rygg men fick snurr på något konstigt sätt, rullade två varv in under skrivbordet och slog huvudet i väggen. Och där låg jag sedan. Chockad. Jag grät inte ens. Jag tänkte bara att så här kan det inte fortsätta. Att min ryggrad aldrig skulle bli vad den varit. Att huvudet gjorde ont. Och som vanligt när jag befann mig i sinnessjuka situationer funderade jag över vad min familj gjorde i detta nu. Förmodligen sov dom. Inte fan låg dom halvnakna på golvet under ett skrivbord i alla fall.
 
Jag måste ha somnat till en stund, för när jag vaknade låg jag kvar på golvet. Men inte där jag "somnade". Nu låg jag på badrumsgolvet, i vårt badrum på 1 kvm. Det var kolsvart och dörren var stängd. Jag hörde J's snarkningar. Han låg nog skönt. Jag låg extremt ihopvikt och var tvungen att känna efter var jag hade min kropp. Huvudet låg på stenplattorna in under badkaret, kroppen dubbelvikt. Aj-som-fan. Armarna hade somnat och jag var tvungen att vänta ett tag innan jag kunde röra dom. Det gjorde ont när jag andades. Hur fan hamnade jag här? Tillslut lyckades jag resa mig upp. Min kropp var alldeles iskall. Jag kände på dörren och var rädd att den inte skulle gå att öppna, men den var olåst. Jag gick ut i vardagsrummet och såg J ligga där och sova. Det såg skönt ut. I min förvirring tänkte jag att det säkert inte var hans fel att jag hamnat i badrummet. Sen tänkte jag inte mer på det. Jag tassade fram till sängen och kröp ner och la mig bredvid honom så tyst jag bara kunde. I morgon var en ny dag. 
Sexuella trakasserier - Våld - metoo - misshandel