Man hör bara ljud om man lyssnar?

Klockan 01.21. Fredag. December. Den tjugoförsta. Jag känner pulsen i magen. I tårna. I fingrarna. I gommen. I örat. I låret. I ljumsken. I halsen. Men inte i bröstet. 

Det är så tyst i min lilla lägenhet men ändå så mycket ljud. Något liksom knastrar och hackar lite, vilket jag listat ut är routern. Kylskåpet med sitt surrande av och till. Klockan som tickar. Och så ett gäng skrikande fåglar utanför fönstret. Och så min kropp förstås. Andning och tarmljud. Men förutom det är det knäpptyst. 

Mitt hjärta slår om ibland och rusar, och då måste jag även andas fortare. Så jag varierar mellan att andas genom näsan och att andas genom munnen. Munnen när hjärtat rusar, och näsan när det är normalt. Jag gillar bäst när det är normalt. Jag orkar inte hålla munnen stängd nämligen, och har man den då öppen rinner det ut saliv om man inte orkar svälja typ var femte sekund. Vilket jag inte orkar. Efter alla dessa månader har jag kommit på att den mest optimala ställningen är att ligga på rygg med båda benen uppåt på typ två soffkuddar, med ena benet lite utåtvinklat, huvudet ska peka åt sidan, helst vänster, och båda armarna ska ligga ovanför huvudet. Men armarna måste hela tiden ha kontakt med huvudet. Är det riktigt illa, som när det känns som att jag ska dö, känns det bra att ha en hand någonstans i ansiktet, av någon underlig anledning. Jag kan ha handen över pannan, över munnen, på näsan eller på kinden- bara jag känner den mot mitt ansikte hela tiden.

Är det irriterande eller intressant med så här detaljerad information? Det spelar ingen roll för mig faktiskt, jag kände bara att jag ville skriva det någonstans. Så det finns kvar. Men det är så sant det jag skriver. Jag jobbar verkligen heltid med mig själv och min kropp. Hur jag ska ligga, hur jag ska andas, hur jag ska ta mig från punkt A-B, hur jag ska böja mig utan att det gör för ont, hur jag ska lugna mig, hur jag ska våga och allmänt hur jag ska hantera situationen just NU. Jag har ju min skala där jag graderar mitt mående, men jag har aldrig varit nere på noll, inte sedan i somras. Jag känner den här sjuka känslan dygnet runt, i olika grad. Hela-fucking-tiden. Vafan är det frågan om egentligen?!

Nu blev det väldigt, väldigt tyst. Jag hör varken kylskåpet, routern, fåglarna eller min mage. Bara klockan. Och någon som öppnade porten nu. Vem? Vem går ut klockan 01.55? Eller in. Tänk om det är en tjuv. Äh skitsamma. Jag kanske ska försöka sova igen. Inta ryggposition. Vet ni förresten vad som just slog mig? Man hör bara ljud om man lyssnar. Någon sa någon gång att hela världen skulle vara ljudlös om det inte fanns några öron som hörde allt? Usch vilken förvirrande tanke. 

Jag orkar inte mer

Ursäkta att det har blivit så dåligt bloggande på sista tiden. Men jag mår så himla dåligt... Jag är pigg och glad inuti men instängd i en kropp som knappt tar mig till toaletten vissa dagar. Snart har det gått fyra månader och ingen hittar nåt och jag har så ont i min kropp och är så lealös och yrslig och trött. Nu får jag inte ens sova på nätterna heller. Det är inget värdigt liv det här. ...skriver jag och torkar bort tårar. Visst, det finns de som har det betydligt värre och man ska inte tycka synd om sig själv. Men just nu är det här det värsta. För mig. Jag har inte varit med om något värre. Något som har varit så illa, så länge, utan paus. Jag skiter fan i julen. Om jag ligger ihopkurad som en jävla boll i soffan under en filt och blundar kommer jag ändå inte märka att julen passerar. Men det är sorgligt. 


(Självklart kommer jag fira jul, jag älskar julen som ni säkert vet. Är bara arg och irriterad och ledsen nu)

Det är lite jobbigt nu...

Ibland är det väldigt skönt att ha en blogg. För här kan jag babbla på om saker som ingen orkar lyssna på. Alla som läser har valt det själva. Jag kan skriva hur fult eller fint jag vill, hur kort eller långt jag vill. Men just nu vet jag inte hur fult eller fint, kort eller långt det blir, jag tänker bara skriva det som kommer upp. För det behövs. Luften måste rensas. Eller min hjärna kanske.

Jag vet inte varför jag har fått känslan av att jag är utfryst. Jag har ingen aning om varifrån den känslan kommer. Mobbad är att ta i, men som sagt utanför och utfryst. Det känns som när jag bytte skola i trean och aldrig riktigt kom in i den nya klassen. Men förmodligen är det min sjukdom (som inte existerar ännu) som börjar gnaga mer och mer på mitt psyke - och kanske ger sig uttryck på det sättet. Jag blir avundsjuk på folk som springer när jag är ute och går, folk som jobbar med det jobbet jag vill ha. Och när det händer roliga saker som jag inte orkar vara med på. Kära N fyllde 3 år i söndags, och jag låg helt utslagen. Jag skulle ha träffat M, min kära gamla gymnasiekompis i Stockholm i morgon, men jag mår för dåligt. 

Det värsta är inte att jag mår dåligt, utan att behöva säga det. "Nja det är inte så bra." "Det är inte bra idag heller." "Nej, det är inte bättre." "Det är dåligt". "Dåligt." "Inge vidare!" "Det är inte alls bra faktiskt." "Det är sämre än igår." "Det är riktigt illa." "Det är inte bra idag heller." "Dåligt." "Dåligt." "Dåligt." 

Ni förstår. Jag känner mig som världens gnälligaste människa. Jag känner mig otacksam och otillräcklig. Pinsam, känner jag mig. Framför allt känns det som att många tror att jag överdriver. Men det är också bara en känsla jag har. Jag har ingen aning om vad folk egentligen tänker. Jag skulle så gärna vilja veta. Och jag skulle så gärna vilja att någon bara för någon sekund fick känna hur jag känner, för att kunna hjälpa mig att beskriva hur det känns. Och förklara, att det är allvar och ingen lek. Att ingen människa skulle stå ut med det här, bara det att jag blivit så bra på att härda ut efter alla år med J. 

Jag har åtminstone Citodon mot mina smärtor i ben, armbåge och rygg nu. Så jag slipper lida. Det hade jag tidigare också men nu är dosen höjd. Vad som är bra och inte bra i längden kan jag inte ens tänka på nu, det höll min läkare med om. Jag måste se till att få bort så mycket lidande som möjligt här och nu och idag. Resten tar vi sen, om vi kommer så långt. 

Idag är det tre månader sedan jag blev sjuk. Tre månader med tung feberkänsla. Bättre och sämre dagar, men aldrig bra. Målet var att bli helt frisk till jul, men nu brinner det i knutarna... Jag vill FAN inte behöva ligga på soffan och glo som ett jävla ufo på julafton! Jag VÄGRAR! 

Jag skriver mer sen tror jag, för nu skakar jag för mycket. Jag vill understryka att detta inte är riktat till någon, jag vet som sagt inte varför jag känner som jag gör. Men så är det. Det är jobbigt helt enkelt. Jag är så sjukt äckligt jävla idiot-less på att må dåligt och att inte orka något. Och ännu mer less på att behöva säga det. Och slutligen är jag lite rädd också. Rädd för att det här ska gå åt helvete.