Det är lite jobbigt nu...

Ibland är det väldigt skönt att ha en blogg. För här kan jag babbla på om saker som ingen orkar lyssna på. Alla som läser har valt det själva. Jag kan skriva hur fult eller fint jag vill, hur kort eller långt jag vill. Men just nu vet jag inte hur fult eller fint, kort eller långt det blir, jag tänker bara skriva det som kommer upp. För det behövs. Luften måste rensas. Eller min hjärna kanske.

Jag vet inte varför jag har fått känslan av att jag är utfryst. Jag har ingen aning om varifrån den känslan kommer. Mobbad är att ta i, men som sagt utanför och utfryst. Det känns som när jag bytte skola i trean och aldrig riktigt kom in i den nya klassen. Men förmodligen är det min sjukdom (som inte existerar ännu) som börjar gnaga mer och mer på mitt psyke - och kanske ger sig uttryck på det sättet. Jag blir avundsjuk på folk som springer när jag är ute och går, folk som jobbar med det jobbet jag vill ha. Och när det händer roliga saker som jag inte orkar vara med på. Kära N fyllde 3 år i söndags, och jag låg helt utslagen. Jag skulle ha träffat M, min kära gamla gymnasiekompis i Stockholm i morgon, men jag mår för dåligt. 

Det värsta är inte att jag mår dåligt, utan att behöva säga det. "Nja det är inte så bra." "Det är inte bra idag heller." "Nej, det är inte bättre." "Det är dåligt". "Dåligt." "Inge vidare!" "Det är inte alls bra faktiskt." "Det är sämre än igår." "Det är riktigt illa." "Det är inte bra idag heller." "Dåligt." "Dåligt." "Dåligt." 

Ni förstår. Jag känner mig som världens gnälligaste människa. Jag känner mig otacksam och otillräcklig. Pinsam, känner jag mig. Framför allt känns det som att många tror att jag överdriver. Men det är också bara en känsla jag har. Jag har ingen aning om vad folk egentligen tänker. Jag skulle så gärna vilja veta. Och jag skulle så gärna vilja att någon bara för någon sekund fick känna hur jag känner, för att kunna hjälpa mig att beskriva hur det känns. Och förklara, att det är allvar och ingen lek. Att ingen människa skulle stå ut med det här, bara det att jag blivit så bra på att härda ut efter alla år med J. 

Jag har åtminstone Citodon mot mina smärtor i ben, armbåge och rygg nu. Så jag slipper lida. Det hade jag tidigare också men nu är dosen höjd. Vad som är bra och inte bra i längden kan jag inte ens tänka på nu, det höll min läkare med om. Jag måste se till att få bort så mycket lidande som möjligt här och nu och idag. Resten tar vi sen, om vi kommer så långt. 

Idag är det tre månader sedan jag blev sjuk. Tre månader med tung feberkänsla. Bättre och sämre dagar, men aldrig bra. Målet var att bli helt frisk till jul, men nu brinner det i knutarna... Jag vill FAN inte behöva ligga på soffan och glo som ett jävla ufo på julafton! Jag VÄGRAR! 

Jag skriver mer sen tror jag, för nu skakar jag för mycket. Jag vill understryka att detta inte är riktat till någon, jag vet som sagt inte varför jag känner som jag gör. Men så är det. Det är jobbigt helt enkelt. Jag är så sjukt äckligt jävla idiot-less på att må dåligt och att inte orka något. Och ännu mer less på att behöva säga det. Och slutligen är jag lite rädd också. Rädd för att det här ska gå åt helvete. 

Jag är inte sån.


Ska jag verkligen skriva det här inlägget? Ja, jag måste få ur mig det. Och dessutom kanske jag kan hjälpa någon annan. Fast nej, det är nog jävligt puckat ändå. Jag har berättat tillräckligt. De få vänner jag har kvar i mitt liv kommer säga upp bekantskapen med mig. Och dessutom är det lätt att trigga varandra med såna här inlägg. Man kan lätt ge tips och idéer fast tanken egentligen är precis tvärt om. 
 
Det är inte lätt det här. Jag har funderat och funderat under ett helt år nu och dragit ut på det in i det sista. Men så bestämde jag mig tillslut för att berätta. Just idag, ett år senare. Idag är det den 17:e oktober 2018. Då var det den 17:e oktober 2017. Den 17:e oktober. 2017.
 
........
 
 
- Tja. Beställer 350 Tram 100 mg retard, 10 st 50 mg i kapslar o 200 Zolpar 10 mg. Skicka med blister om det är utländska piller. /Desperate81
 
- Men tjenare vännen, pillerdags igen ;) Nice! :) Har Tram inne men zolpen är tyvärr slut, några Viagra istället kanske? Eller lite weed? Får in zolpisarna på onsd tror ja, ska komma en jävla leverans då om allt går som det ska..
Lev väl. /just_takeit88
 
- Vafan.. Okej. Men kör på trammen då och några extra på 50 mg. Lite rabatt kanske? Har grönat dig på fb flertalet gånger. Kan du ses live förresten är lite kris?! /desperate81
 
- Nepp. Inte denna gång. Blir 1.9 BTC, skickar koden via *********. Svara med namn, adress, upprepning av beställning samt datum och länk för betalning. OBS! Gör detta EFTER att pengarna är inne hos oss. Detta ser du via länk nedan. Ordern skickas samma dag som pengarna är inne. Gröna oss gärna på Flashback. Glöm ej att meddela oss när din order är framme. 
Lev väl. /just_takeit88
 
Konversationen ekar i mitt huvud. Det var den sista, det förstod jag nu. Jag sitter i en ny, fräsch och fin Volvo V70. I baksätet. Sätena är av svart skinn. Den är skön. Bilen är vit. Och blå. Och neongul. Med texten: "POLIS".
 
Jag andas fort men tungt. Försöker pilla bort sårskorpan från ett gamalt sår på handen. Sneglar försiktigt ut genom fönstret där vi står på Cirkle K's parkering, den kära gamla "mommo-macken" - något den aldrig kommer bli igen. Det känns som om alla ser mig. Det känns som om hela världen gapskrattar åt mig. HUR kunde jag tro att detta skulle kunnat gå annat än åt helvete?! 
 
Jag blev väckt av telefonen den här morgonen. Ganska precis klockan 10.10 ringde den. Och jag var så beredd. Jag hade varit beredd i flera månader. Så fort mobilen ringde blev jag kallsvettig, illamående och livrädd. För mina beställningar hade slutat komma. Tabletterna jag tagit för att överhuvudtaget orka leva dök inte upp som dom skulle längre. Och jag visste att jag inte blivit lurad, jag visste att mina beställningar blivit omhändertagna av posten och skickade till polisen. Jag visste att det var över nu.
 
Det hade gått ett tag sedan senaste ordern inte dykt upp och jag hade lyckats ta mig igenom helvetes-abstinensen. Jag hade insett faktum och gått vidare. Börjat träna, träffat psykolog osv. Men det fanns hela tiden i bakhuvudet att telefonen kunde ringa precis när som helst. Eller ännu värre, det kunde ringa på dörren Gud förbjude... 
 
Och så var dagen här. Det var en kylig höstdag med ösregn och bara fyra plusgrader. En tisdag. Jag bodde hos mormor. Låg i min säng i det gamla lekrummet med vitmålade träväggar och brun heltäckningsmatta. Jag var vaken men orkade inte gå upp. Och så började mobilen som varit inställd på ljudlös över natten att vibrera. Långa dåva vibrationer som fick mig att vilja kräkas. "Hemligt nummer" stod det och jag svalde en gång innan jag samlade mod och svarade. Jag var säker på att det var någon från sjukhuset eftersom de alltid ringer från hemligt nummer. Men någonstans hoppades jag ändå att det var polisen så att jag skulle få det överstökat. 
 
 - Hallå? 
- Hejsan det här är Fredrik från Polisen i Gävle, är det ****** ******* ? 
 
Där och då bajsade jag på mig. Och kissade. Och rapade. Och grät. Och pruttade. Och kräktes. Och tappade andan. Och ville ropa på mamma så att hon kunde göra allt bra igen. 
 
- (Gråter hysteriskt)
- Är det du ****** ? Lugn, vi vill bara prata lite med dig.
- Förlåt! Det är jag! Jag vet vad jag har gjort och jag är världens sämsta människa och jag ångrar det så jävla mycket, (snyter mig i täcket och drar in luft), jag är inte en sån här människa egentligen, snälla, jag hängde i mammas kjol tills jag var 16 och har aldrig ens provat tjuvröka, jag går aldrig mot röd gubbe och alltså... (hostar och fortsätter med igentäppt näsa) JAG ÄR INTE SÅN HÄR! Jag tar alla straff ni vill men snälla sätt mig inte i fängelse, det går ju inte!
-Ta det lugnt nu. Vi gör så här. Vi står nere vid macken och väntar på dig, så kan vi prata här istället för att vi kommer hem till dig med bil och uniformer och allt. Eller vill du att vi hämtar dig någonstans? Det regnar ju och vi har bil. Bestäm du. 
- Okej. Vi ses vid macken om 10 min.
 
Så la jag på luren. Okej, tänk klart nu, gråta och skrika får jag göra när jag kommer hem. Om jag nu kommer hem. Nu måste jag först ljuga ihop något till mormor och morfar om varför jag slänger mig upp ur sängen och lämnar huset rödgråten i regnet. Och att jag eventuellt "sover hos en kompis". Sen måste jag klä på mig så jag inte ser ut som en uteliggare. Ta med leg. Och bajsa får jag väl göra i farten på väg dit. Jag smög ut genom garagedörren och hoppades på att ingen skulle märka något (vilket de inte gjorde heller), slängde mig på cykeln och trampade så fort jag kunde med så mycket adrenalin i kroppen att jag vibrerade och gjorde små konstiga ljud. Paniken och ångesten var så stor att de skapade ett eget ljud. Venerna var som trädgårdsslangar. 
 
Nu var jag snart framme. I sista sekunden slog det mig att jag inte hade någon cykelhjälm, så jag parkerade cykeln en bit ifrån där dom inte skulle se mig, och så gick jag sista biten. När jag kom över bron såg jag. Den vanliga macken som jag gått förbi och handlat på miljarder gånger, men där det idag stod en polisbil parkerad i ena hörnet. Som väntade på mig. Och ingen annan. Nu skulle jag gå fram emot dom. Nu såg dom mig hela tiden. Nu kunde jag inte peta mig i näsan, inte klia mig i rumpan, inte gråta, inte vända, inte ringa. Och inte stanna. Nu var det bara att gå, hela vägen fram till bilen. 
 
 
 Några meter innan bilen tittade jag mig omkring. En kille som stod och tankade tittade nyfiket på medan jag gick fram till polisbilen. De satt i framsätet, en kvinna bakom ratten och en man i passagerarsätet. Så klev de ur. Hon hade långt brunt hår i hästsvans och han hade kort ljust hår under polishatten. Hon såg snäll ut, han såg kaxig ut. Vi skakade hand och så fick jag hoppa in i baksätet direkt. 
 
Jag fick sitta ensam i bilen någon minut innan Jennifer, som hon hette, hoppade in bredvid mig i baksätet. Fredrik stod kvar utanför och pratade i telefon. Jag torkade bort en tår. Tittade ner på min jacka som var mormors. Jag visste inte vad jag skulle säga. Skammen åt upp mig inifrån. Det tog bara någon sekund innan hon började prata men för mig var det den längsta stunden i hela mitt liv. Men så äntligen bröts tystnaden.
 
- Jag ser att du är alldeles skräckslagen kära du, andas lugnt. Jag kan säga på en gång att du inte är misstänkt för någonting, och vi kommer inte att bura in dig, så lugn och fin. Så här är det, vi har sett att du har beställt stora mängder narkotika. Det är därför vi sitter här nu. MEN, vi har också sett att du är helt ostraffad och inte haft med oss att göra alls tidigare, så vi kommer inte göra något av det här. Egentligen är det grovt narkotikabrott, men som du sa i telefonen, du är inte en "sån här" person egentligen. Och det ser vi. Vi ser det, och vi är bara oroliga för dig. Hur mår du egentligen?
 
Hon la en hand på min axel - och då kom tårarna. Igen. Jag tror jag aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Så drog jag allt. Allt från början. Hur jag träffade J, vad han gjort med mig. Hur han förgiftat mig med sina smutsiga värderingar och visat mig vägen in i undre världen. Hur han sakta men säkert förvandlat mig till den person han ville att jag skulle vara. Hur allt slutade, och att jag flyttat in hos mormor men fått abstinens och panikångest och därför beställt tabletter. Bakom allas ryggar. Hur jag ljugit, hur jag vänt ut och in på mig själv för att inte bli avslöjad och hur mycket pengar jag gjort av med. 

Vi satt länge och pratade där i baksätet. Jennifer lyssnade som ingen tidigare lyssnat och fick mig att känna mig som hennes absolut viktigaste uppdrag, alla kategorier. Hon bara nickade, skakade på huvudet och såg bekymrad ut. Då och då pep hennes radio men hon bara tryckte bort det direkt utan att ens vända bort blicken. Regnet smattrade mot rutorna och det kändes bra, för man såg inte in så bra. Men jag såg ut. Fredrik stod fortfarande utanför och pratade i telefon. Ju längre vi pratade desto bättre kändes det. Jag kände mig nästan lite cool ett tag och började snegla fram mot blåljusknapparna där fram. Men så påminde jag mig själv om varför jag satt där och då blev det genast inte lika coolt längre. Så öppnades dörren till framsätet och Fredrik hoppade in. 

- Tjena, du har missat en del! Den här fina, starka, duktiga tjejen ska gå hem nu. Hem och värma sig, äta frukost, vara snäll mot sig själv och aldrig mer komma nära idioten hon varit tillsammans med, sa Jennifer.
- Jamen det låter väl alldeles jättebra det, sa Fredrik och skruvade på sig för att få ögonkontakt med mig. 
-Toppen, toppen, toppen, fortsatte han medan Jennifer tog fram en lapp och skrev sitt nummer på. Så hoppade vi ur bilen och sa hejdå. Jag kände mig tre meter längre och hur stolt som helst. Nu fick folk gärna kolla! "NI ÄR VÄRLDENS BÄSTA POLISER!" hörde jag mig själv säga lite för högt innan jag vände mig om och gick.

På väg hem var jag så glad, tom och utmattad att jag glömde bort min cykel. Jag nästan studsade. Och jag vände mig om flera gånger för att titta på platsen där polisbilen stått, men som nu var tom. Jag stannade på bron och tittade ner på vattnet ett tag. Brungult vatten som strömmade långsamt fram genom stenarna i den grunda ån. Jag tog fram den vita lappen med telefonnumret ur min ficka. Jag tittade på den ett tag. Handstilen liknade min mammas. Så knölade jag ihop den och kastade i vattnet. Nu var det verkligen över. 
 


När det inte finns nåt att säga

Yo. Kass uppdatering senaste dagarna men jag mår så brutalt dåligt så det har liksom inte funnits så mycket att säga. Så varför skriver jag nu? Vet inte. Blev rädd och ville distrahera mig med något. Hur fan är det ens möjligt att må så dåligt som jag gör i detta nu? Fy fan i helvete... Förlåt men det är så jobbigt. Så tungt. Så ansträngande. Så läskigt. Så konstigt. Och så fullständigt obehagligt obegripligt. 

Klockan är snart 01.30 och jag vågar inte sova. För somnar jag tappar jag kontrollen över hur jag mår. Och får en chock när jag vaknar. Vad i hela helvete är detta egentligen? Tänk om det "bara" är en stark fysisk reaktion på posttraumatisk stress? Att det är nu allt kommer fram? Allt jag förnekat, hållit inom mig och stått ut med i 9 år? Om så är fallet, vann han över mig. Ni vet han som jag trodde älskade mig, men som bara lekte med mig. Ni vet han som gjort 2912 övergrepp på mig, om jag räknat rätt. 

När jag blir frisk ska jag älska livet varje dag.