Tappar det

Hej och gott nytt år om jag inte sagt det😊🥂 Det har gått en vecka in på nya året och jag har inte orkat blogga tyvärr... Jag mår verkligen inte alls bra nu, och ni måste vara lika kräk-trötta på att höra det som jag är på att berätta det. Suck... Mitt kropp vill för fasen inte bära upp mig! Jag försökte städa igår och det tog mig hela dagen, från 10-19 för att jag var tvungen att sätta mig så ofta då benen började skaka och värka och FUCKA. Ööööööh. Jag har varit in på akuten också, tror det var på nyårsdagen eller dagen efter, allt var bara som en dimma. Jag hade tagit mig till sängen och låg där ett tag och mådde så dåligt som jag brukar må när det är som värst. Försökte tänka på trevliga saker. Sen kunde jag inte komma upp och orkade inte lyfta huvudet och då ringde jag mamma och sa: "Jag tror att jag behöver hjälp..."

Vi pratade lite och jag ringde 1177 men dom visste inte vad dom skulle säga så jag la på och lät kroppen göra vad den ville med mig, eller hur man nu ska säga. Jag hörde att telefonen ringde men orkade inte svara, hörde att det ringde på dörren men orkade inte öppna. Men det var T, min systers kille, som kom för att hjälpa mig. Jag hörde allt han sa och ville säga "ta dig vad du vill i köket" (😂) men fick inte fram nåt mer än mummel. Och såklart trodde alla att jag tagit nåt, även ambulansen som kom med buller och bång. Och jag förstår det, för det ser verkligen exakt ut så! Beteendet är läskigt liknande. Helt borta, men ändå glad, famlar efter saker, svarar dåligt men ändå bestämt. Jag ville skrika "MEN FÖR FAN JAG HAR INTE TAGIT NÅT, DET ÄR SÅ HÄR MITT LIV SER UT NU, JAG MÅR SÅ HÄR DÅLIGT!" Men... Det som kom fram var typ "ge fan i dropp jag kissar på mig" och "räkna inte ner så jävla fort" - vilket låter mer som en påverkad person. 

Jag låg i alla fall och stirrade på akuten till 04.30. Var absolut tvungen till dropp efter dropp pga lågt blodtryck och lågt blodsocker, men när jag var stabil var det bara att vandra ut i stormen som var. Piggare - men mådde nästan ännu sämre än innan jag kom in. Men men. Stort tack till världens bästa T som alltid ställer upp och räddar mig i alla, alla, ALLA lägen❤

Så ja. Hur ska jag knyta ihop den här säcken nu då... Jag har plockat bort julen, köpt lite tulpaner och varit till frissan. Allt för att göra min utsida och omgivning så fin som möjligt då insidan brakar mer och mer. Fan alltså! Jag fyller 29, och blir för fan fysiskt och psykiskt NEDBRUTEN av att diska och duscha?!?! Förlåt, jag håller på att tappa det nu känner jag. Sen kan jag säga så här också, att det är när jag är som gladast och LÅTER som piggast som jag mår som sämst, för jag blir rädd och försöker förneka det. Jag - kroppen: 1-0. Fast egentligen är det 0-1 för just nu har den fan tagit makten totalt. Jag försökte stå på ett ben igår och dra på mig byxorna och jag vrålade rakt ut för att det gjorde så ont och vägrade sätta mig. 

Åh, vad skönt. Nu har jag ventilerat lite. Eller mycket. Jag och min älskade fina kropp som sviker mig totalt ska försöka sova nu. Jag vill bara poängtera att jag gör mitt allra bästa av varje dag och gör bara saker som är bra för mig. För även om jag säger hundra tusen gånger per dag att jag tänker ge upp så tänker jag inte göra det. Klart slut. 

Ps: Det går ju ändå framåt, lite, jag utreds på Hematologen (blodsjukdomar) och mitt blod är just nu i Uppsala på Akademiska på analys. Så det är vad jag väntar på nu, och det kunde ta flera veckor dessvärre... Puss och kram skumbanan 😊

Man hör bara ljud om man lyssnar?

Klockan 01.21. Fredag. December. Den tjugoförsta. Jag känner pulsen i magen. I tårna. I fingrarna. I gommen. I örat. I låret. I ljumsken. I halsen. Men inte i bröstet. 

Det är så tyst i min lilla lägenhet men ändå så mycket ljud. Något liksom knastrar och hackar lite, vilket jag listat ut är routern. Kylskåpet med sitt surrande av och till. Klockan som tickar. Och så ett gäng skrikande fåglar utanför fönstret. Och så min kropp förstås. Andning och tarmljud. Men förutom det är det knäpptyst. 

Mitt hjärta slår om ibland och rusar, och då måste jag även andas fortare. Så jag varierar mellan att andas genom näsan och att andas genom munnen. Munnen när hjärtat rusar, och näsan när det är normalt. Jag gillar bäst när det är normalt. Jag orkar inte hålla munnen stängd nämligen, och har man den då öppen rinner det ut saliv om man inte orkar svälja typ var femte sekund. Vilket jag inte orkar. Efter alla dessa månader har jag kommit på att den mest optimala ställningen är att ligga på rygg med båda benen uppåt på typ två soffkuddar, med ena benet lite utåtvinklat, huvudet ska peka åt sidan, helst vänster, och båda armarna ska ligga ovanför huvudet. Men armarna måste hela tiden ha kontakt med huvudet. Är det riktigt illa, som när det känns som att jag ska dö, känns det bra att ha en hand någonstans i ansiktet, av någon underlig anledning. Jag kan ha handen över pannan, över munnen, på näsan eller på kinden- bara jag känner den mot mitt ansikte hela tiden.

Är det irriterande eller intressant med så här detaljerad information? Det spelar ingen roll för mig faktiskt, jag kände bara att jag ville skriva det någonstans. Så det finns kvar. Men det är så sant det jag skriver. Jag jobbar verkligen heltid med mig själv och min kropp. Hur jag ska ligga, hur jag ska andas, hur jag ska ta mig från punkt A-B, hur jag ska böja mig utan att det gör för ont, hur jag ska lugna mig, hur jag ska våga och allmänt hur jag ska hantera situationen just NU. Jag har ju min skala där jag graderar mitt mående, men jag har aldrig varit nere på noll, inte sedan i somras. Jag känner den här sjuka känslan dygnet runt, i olika grad. Hela-fucking-tiden. Vafan är det frågan om egentligen?!

Nu blev det väldigt, väldigt tyst. Jag hör varken kylskåpet, routern, fåglarna eller min mage. Bara klockan. Och någon som öppnade porten nu. Vem? Vem går ut klockan 01.55? Eller in. Tänk om det är en tjuv. Äh skitsamma. Jag kanske ska försöka sova igen. Inta ryggposition. Vet ni förresten vad som just slog mig? Man hör bara ljud om man lyssnar. Någon sa någon gång att hela världen skulle vara ljudlös om det inte fanns några öron som hörde allt? Usch vilken förvirrande tanke. 

Im in the pride of my life 😌

Kommer ni ihåg "Jävla mumintroll" som jag skrev? Idag är det exakt 9 år sedan det hände. Bakom den här dörren, på Silja Galaxy. 

Men jag lever! Och jag har gått igenom enormt mycket svårare saken än just den händelsen, men ändå. En av sakerna jag bär i min ryggsäck som skaver i röven då och då. Men nu ska jag inte prata mer om det för jag har haft en bra dag! Eller, inte jättebra rent mående-mässigt (?) men jag har varit med syster och älskade N och L och det var supermysigt! Jag hade ont i min kropp och mådde väl 4/10 men det är så underbart att vara med de, särskilt N, man blir glad i hela kroppen. Hans ordval, funderingar, frågor, hans omtänksamhet och nyfikenhet - det är det coolaste jag varit med om på alla sätt och vis! Att få följa hans utveckling i den rasande farten det går i... Det är det finaste. Någonsin. Gah! Älskar dig så jag blir alldeles tokig, mitt hjärta❤ Egentligen är han min.😍😂

Just nu lyssnar jag på MGMT, Time to pretend. Hörde den för 9 år sedan. Får fortfarande rysningar.😌 Och med den färsk i huvudet ska jag hoppa in i duschen och lägga mig i badringen. YOLO!