Är det någon som jävlas?

Halli-hallå. Vilken nedrans dag alltså, ibland undrar jag om det sitter någon där uppe och jävlas med mig. Jag har mått 2/10 hela dagen förutom två timmar då det var 1/1. Helt frånvarande. Hade det ringt hade jag inte kunnat svara, hade det plingat på dörren hade jag inte kunnat öppna. Men - nu gjorde det inte det! Och, jag rätade upp mig till en tvåa inom en timme, så jag försiktigt kunde resa mig. Jag hade ju tvättstugan, och vägrade boka om, så jag tog en svart stor sopsäck och slängde ner lite kuddar i. Denna slängde jag sedan på golvet i tvättstugan och satte mig på. För att gå i trappor i detta tillstånd går inte. Så jag satt där och väntade tills tvätt och torkning var klar, vilket var 80 minuter. Lätt. Och jag gjorde det. Så jävla nöjd! 

Sen ringde Gullan också, min kära kontaktperson. Det är hon som ska se till så att jag inte ger upp osv. Att min medicin funkar bra och att jag mår bra psykiskt helt enkelt. Och det gör jag ju. Konstigt nog känner jag mig glad och välmående på den fronten, även om jag har vissa sämre dagar. Och jag tänker ju mer på döden nu än innan, det är klart jag gör, det är nästan oundvikligt. Jag är ju så begränsad, så orörlig och ständigt smärtpåverkad, så det är klart att jag har funderingar över om det finns nåt bättre ställe, hur längre jag kommer orka osv. Är livet värt att leva även om jag får ge upp mina drömmar, leva utan egna barn, leva utan kille och ligga som en grönsak. Ha ständig pengabrist och vara i ständigt behov av hjälp. Mjaa. Hittills tycker jag det. Men jag är livrädd för den dagen jag INTE tycker det. Jag FÅR inte tappa livsgnistan. Även fast jag varit sjuk i 188 dagar. (Detta är sant.)

Men, nu lämnar vi dom jobbiga tankarna! Klockan har precis slagit tisdag och jag ligger här med en kopp te och ska se några vloggar innan jag stänger ögonen. Mår jag ok imorgon ska jag åka in till stan och köpa strumpor. Godnatt😊