Det var länge sedan 🌼

Heeej kära publik!😂❤ Jag har haft en BÄTTRE period, och av DEN anledningen inte bloggat, för jag har haft så mycket på min "måste göra" och "vill göra när jag mår bättre-lista". Och det är allt från att gå till Ica, dammsuga och vattna blommorna till att fixa naglarna, göra rent öronen, spika upp en tavla, skura duschen, åka lite buss bara för att, ringa viktiga samtal, kolla mailen och ja.... Långa, långa listor innehållandes bra och fullt normala saker. Så ingen tror något annat.😏 

Ja. Vad ska jag säga. Det blir ju lite knepigt med bloggen nu. När jag mår som sämst orkar jag inte och när jag mår bättre vill jag inte. Det är när jag mår som nu, sådär äckligt halvbra som det är bra bloggtillfälle. Och den som är uppmärksam kanske också sett att det är mitt i natta nu. Jag kan alltså inte sova. Bra tillfälle. Not. Men nu gör jag det ändå. Jo! Jag har tagit ut p-staven äntligen! Efter 12 år! Bytt var 3:e år visserligen men ändå! Såååå skönt. Den har suttit i mig (i armen) genom allt som hänt och den har känts som typ svarta lådan, att allt ont, alla skrik på hjälp som ingen hört, allt våld mot min kropp osv har spelats in och sparats in den där jäkla pinnen. Nu är det borta! Det är nu två dygn sedan så nu är alla hormoner borta från min kropp. Sen har bedövningen släppt och det stramar, svider och gör ont men ÄH - SÅ VÄRT! 

Jag hade "turen" att få en student som skulle göra sitt första försök att ta ut p-stav. Det känns😂 Hon grävde runt länge, noga, långsamt och djupt. Jag brukar alltid vända bort huvudet för det gör mindre ont då men nu slog jag ett getöga lite snabbt och... Det blödde. Kan man säga. 😖 Usch. Det slutade med att handledaren körde in en tång under huden och drog långsamt och envist ut den då den satt fast i vävnaden. Men nu är den borta! Så varsågod för den lilla historien. 

För övrigt har jag gjort min DT buk, för länge sedan, men har fortfarande inte fått svaret. Fast det finns. Är lite sur på min husläkare ärligt talat men det tänker jag naturligtvis inte visa. Bara för att jag klarar att gå hundra meter till Ica utan att svimma, lägger upp glada bilder på mig själv osv betyder det inte att jag mår bra. Jag mår bara mindre dåligt, men oftast fruktansvärt. Dag 247. De tre senaste anteckningarna i min journal skrivna av min husläkare tyder på att utredningen nu kommer rinna ut i sanden. Jag vet inte, men jag fick i den uppfattningen.  

Mamma, pappa och storasyster: Jag vill träffa er allihopa. Bara vi! Det var hundra år sedan. Kan vi inte försöka fixa det på nåt vänster?❤