Det är lite jobbigt nu...

Ibland är det väldigt skönt att ha en blogg. För här kan jag babbla på om saker som ingen orkar lyssna på. Alla som läser har valt det själva. Jag kan skriva hur fult eller fint jag vill, hur kort eller långt jag vill. Men just nu vet jag inte hur fult eller fint, kort eller långt det blir, jag tänker bara skriva det som kommer upp. För det behövs. Luften måste rensas. Eller min hjärna kanske.

Jag vet inte varför jag har fått känslan av att jag är utfryst. Jag har ingen aning om varifrån den känslan kommer. Mobbad är att ta i, men som sagt utanför och utfryst. Det känns som när jag bytte skola i trean och aldrig riktigt kom in i den nya klassen. Men förmodligen är det min sjukdom (som inte existerar ännu) som börjar gnaga mer och mer på mitt psyke - och kanske ger sig uttryck på det sättet. Jag blir avundsjuk på folk som springer när jag är ute och går, folk som jobbar med det jobbet jag vill ha. Och när det händer roliga saker som jag inte orkar vara med på. Kära N fyllde 3 år i söndags, och jag låg helt utslagen. Jag skulle ha träffat M, min kära gamla gymnasiekompis i Stockholm i morgon, men jag mår för dåligt. 

Det värsta är inte att jag mår dåligt, utan att behöva säga det. "Nja det är inte så bra." "Det är inte bra idag heller." "Nej, det är inte bättre." "Det är dåligt". "Dåligt." "Inge vidare!" "Det är inte alls bra faktiskt." "Det är sämre än igår." "Det är riktigt illa." "Det är inte bra idag heller." "Dåligt." "Dåligt." "Dåligt." 

Ni förstår. Jag känner mig som världens gnälligaste människa. Jag känner mig otacksam och otillräcklig. Pinsam, känner jag mig. Framför allt känns det som att många tror att jag överdriver. Men det är också bara en känsla jag har. Jag har ingen aning om vad folk egentligen tänker. Jag skulle så gärna vilja veta. Och jag skulle så gärna vilja att någon bara för någon sekund fick känna hur jag känner, för att kunna hjälpa mig att beskriva hur det känns. Och förklara, att det är allvar och ingen lek. Att ingen människa skulle stå ut med det här, bara det att jag blivit så bra på att härda ut efter alla år med J. 

Jag har åtminstone Citodon mot mina smärtor i ben, armbåge och rygg nu. Så jag slipper lida. Det hade jag tidigare också men nu är dosen höjd. Vad som är bra och inte bra i längden kan jag inte ens tänka på nu, det höll min läkare med om. Jag måste se till att få bort så mycket lidande som möjligt här och nu och idag. Resten tar vi sen, om vi kommer så långt. 

Idag är det tre månader sedan jag blev sjuk. Tre månader med tung feberkänsla. Bättre och sämre dagar, men aldrig bra. Målet var att bli helt frisk till jul, men nu brinner det i knutarna... Jag vill FAN inte behöva ligga på soffan och glo som ett jävla ufo på julafton! Jag VÄGRAR! 

Jag skriver mer sen tror jag, för nu skakar jag för mycket. Jag vill understryka att detta inte är riktat till någon, jag vet som sagt inte varför jag känner som jag gör. Men så är det. Det är jobbigt helt enkelt. Jag är så sjukt äckligt jävla idiot-less på att må dåligt och att inte orka något. Och ännu mer less på att behöva säga det. Och slutligen är jag lite rädd också. Rädd för att det här ska gå åt helvete.