Lite nere

 
Hej på er alla fina. Först vill jag bara säga att handkrämen på bilden är världens underbaraste, den måste ni bara prova. Den luktar helt galet gott. Finns på "vanliga" Apoteket. Sedan kan jag säga att det blev som jag befarade, nämligen tungt att komma igång igen efter sjukveckan. Jag har värk i foten och värk i ryggen. När ingen ser så haltar jag fram för att avlasta foten så mycket det bara går så jag blir bra någon gång. Träningspassen känns jättetunga och som grädde på moset har jag röda utslag (exem?) i ansiktet och ser ut som en idiot. Plus att det kliar. Så ja. Jag är lite gnällig idag om man säger så. 
 
Som ännu mer grädde på moset var det skitjobbigt på psykologsamtalet idag. Jag har aldrig känt mig så obekväm i hela mitt liv. Tidigare har vi bara pratat runtomkring allt som hänt, men idag var det meningen att jag skulle berätta. I detalj. Och få detaljerade frågor. Han förberedde mig redan innan på att det skulle bli jobbigt, och sa att jag fick säga till om jag inte orkade och behövde paus. Men det vågade jag ju såklart inte. Jag satt som förstenad i skinnfåtöljen och hade jättesvårt att titta honom i ögonen. Jag skämdes så fruktansvärt mycket, ni förstår inte. Jag önskade att jag var osynlig. 
 
Han bad mig berätta vilken händelse som var den värsta av alla händelser jag varit med om. Det tog mig alldeles för lång tid att komma fram till vilken som var den värsta. Han satt tyst. Jag satt tyst. Klockan tickade. Några skratt hördes från korridoren. Jag blev så pressad att jag började skratta. Men sedan berättade jag. Och så här i efterhand var det inte den värsta händelsen. För det är omöjligt att säga vilken som var värst. Men det var den enda gången jag var helt säker på att jag skulle dö. En händelse jag hittills inte berättat för er. 
 
Jag kanske berättar för er sedan, men just nu känns det alldeles för jobbigt. Men lite kan jag berätta. Och det går ganska snabbt. Det hela pågick inte mer än 30 sekunder eller max en minut, men jag hann tänka väldigt mycket under som sekundrarna. Jag var som sagt helt säker på att jag skulle dö. Fullständigt säker. Och det enda jag tänkte på var hur min familj skulle gå vidare när jag hade dött. Hur min syster skulle förklara för min systerson. Hur jag skulle begravas. Vilka blommor det skulle vara på begravningen, vilken musik som skulle spelas. Vilka som skulle komma. Hur de skulle vara klädda. Tanken på att alla skulle vara svartklädda gjorde mig så jävla förbannad, så fruktansvärt förbannad att jag fick krafter jag egentligen inte hade och tog mig loss/upp i sista sekund. 
 
Mer berättar jag inte just nu. Men det var alltså tanken på att alla skulle vara svartklädda på min begravning som räddade mitt liv. Suck. Men ville bara att ni skulle förstå att det var asjobbigt att berätta det här för en fritt främmande människa. Det känns som han bara sitter och gottar sig i mina problem. Men men. Nu vill jag bara tillåta mig själv att vara lite nere och sura lite. Det känns nog bättre imorgon. Kram på er.
Neutrogena - Näradödenupplevelse - PTSD - Psykiatrin - Psykolog - Psykologutredning