Lite nere

 
Hej på er alla fina. Först vill jag bara säga att handkrämen på bilden är världens underbaraste, den måste ni bara prova. Den luktar helt galet gott. Finns på "vanliga" Apoteket. Sedan kan jag säga att det blev som jag befarade, nämligen tungt att komma igång igen efter sjukveckan. Jag har värk i foten och värk i ryggen. När ingen ser så haltar jag fram för att avlasta foten så mycket det bara går så jag blir bra någon gång. Träningspassen känns jättetunga och som grädde på moset har jag röda utslag (exem?) i ansiktet och ser ut som en idiot. Plus att det kliar. Så ja. Jag är lite gnällig idag om man säger så. 
 
Som ännu mer grädde på moset var det skitjobbigt på psykologsamtalet idag. Jag har aldrig känt mig så obekväm i hela mitt liv. Tidigare har vi bara pratat runtomkring allt som hänt, men idag var det meningen att jag skulle berätta. I detalj. Och få detaljerade frågor. Han förberedde mig redan innan på att det skulle bli jobbigt, och sa att jag fick säga till om jag inte orkade och behövde paus. Men det vågade jag ju såklart inte. Jag satt som förstenad i skinnfåtöljen och hade jättesvårt att titta honom i ögonen. Jag skämdes så fruktansvärt mycket, ni förstår inte. Jag önskade att jag var osynlig. 
 
Han bad mig berätta vilken händelse som var den värsta av alla händelser jag varit med om. Det tog mig alldeles för lång tid att komma fram till vilken som var den värsta. Han satt tyst. Jag satt tyst. Klockan tickade. Några skratt hördes från korridoren. Jag blev så pressad att jag började skratta. Men sedan berättade jag. Och så här i efterhand var det inte den värsta händelsen. För det är omöjligt att säga vilken som var värst. Men det var den enda gången jag var helt säker på att jag skulle dö. En händelse jag hittills inte berättat för er. 
 
Jag kanske berättar för er sedan, men just nu känns det alldeles för jobbigt. Men lite kan jag berätta. Och det går ganska snabbt. Det hela pågick inte mer än 30 sekunder eller max en minut, men jag hann tänka väldigt mycket under som sekundrarna. Jag var som sagt helt säker på att jag skulle dö. Fullständigt säker. Och det enda jag tänkte på var hur min familj skulle gå vidare när jag hade dött. Hur min syster skulle förklara för min systerson. Hur jag skulle begravas. Vilka blommor det skulle vara på begravningen, vilken musik som skulle spelas. Vilka som skulle komma. Hur de skulle vara klädda. Tanken på att alla skulle vara svartklädda gjorde mig så jävla förbannad, så fruktansvärt förbannad att jag fick krafter jag egentligen inte hade och tog mig loss/upp i sista sekund. 
 
Mer berättar jag inte just nu. Men det var alltså tanken på att alla skulle vara svartklädda på min begravning som räddade mitt liv. Suck. Men ville bara att ni skulle förstå att det var asjobbigt att berätta det här för en fritt främmande människa. Det känns som han bara sitter och gottar sig i mina problem. Men men. Nu vill jag bara tillåta mig själv att vara lite nere och sura lite. Det känns nog bättre imorgon. Kram på er.
Neutrogena - Näradödenupplevelse - PTSD - Psykiatrin - Psykolog - Psykologutredning

Armen är fri!

 
Söndag idag, och jag har varit sjuk hela veckan men i morgon ska jag träna igen! Här ovan ser ni en bild på hur armen ser ut idag, fem dagar efter insättandet av p-staven och alla tejpar/plåster/förband är borta. Ikväll ska jag duscha, tjoho! Det onda är borta och det ömmar faktiskt inte heller längre, även om det kanske ser ut så, haha. Så ja. Så är det med det. Vi hörs sen!
Blåmärke - P-stav - Sår - Ärr

Första hjälpare, sladdkaos och nästan frisk

 
 
Mycket ointressant dag idag måste jag säga. Det är lite kaos i badrummet eftersom jag fortfarande inte får duscha, så jag fyller badkaret till hälften och sitter och skvätter på mig, typ. Men i morgon då jäklar ska jag duscha för glatta livet! Och så ett annat kaos: Laddaren till morfars iPad pajade i morse, så jag har varit in till Clas Ohlson för att fixa ny. Och eftersom jag inte visste om det var sladden eller kontakten som var trasig köpte jag båda, vilket var en jäkla tur för den gamla kontakten hade inte ens någon USB-port till nya sladden. Då blev jag nöjd. Yes. Ibland så!
 
För övrigt har jag mått bättre idag igen men jag tänker att det kanske är bäst att vila helgen ut. Så det har bara blivit promenader idag. Sen håller jag på att fundera ut någon rolig sysselsättning medans jag är sjukskriven också. Tidigare har jag inte orkat rent mentalt, men nu börjar jag känna mig sugen. Jag är ju "Första hjälpare" i Stockholms FHG (Första hjälpengrupp) och tänker att Gävle ju också borde ha en. Mitt personkort har ju gått ut flera gånger om så jag måste säkerligen göra om proven, men det fixar jag. För er som inte vet så volontärarbetar man som sjukvårdare vid olika evenemang som tillexempel idrottsmatcher, konserter, valborgsfiranden och liknande tillställningar då många människor samlas. Jag har bland annat jobbat på några "Idol"-inspelningar, vilket var superkul. Så det ska jag kolla upp. Då får jag träffa lite folk, göra något jag tycker är roligt och får dessutom användning av mina kunskaper.  
 
Nu ska jag "bada" och sen gosa ner mig i mormors fåtölj och kolla på film. Kram på er!
FHG - Förstahjälpengruppen