Man hör bara ljud om man lyssnar?

Klockan 01.21. Fredag. December. Den tjugoförsta. Jag känner pulsen i magen. I tårna. I fingrarna. I gommen. I örat. I låret. I ljumsken. I halsen. Men inte i bröstet. 

Det är så tyst i min lilla lägenhet men ändå så mycket ljud. Något liksom knastrar och hackar lite, vilket jag listat ut är routern. Kylskåpet med sitt surrande av och till. Klockan som tickar. Och så ett gäng skrikande fåglar utanför fönstret. Och så min kropp förstås. Andning och tarmljud. Men förutom det är det knäpptyst. 

Mitt hjärta slår om ibland och rusar, och då måste jag även andas fortare. Så jag varierar mellan att andas genom näsan och att andas genom munnen. Munnen när hjärtat rusar, och näsan när det är normalt. Jag gillar bäst när det är normalt. Jag orkar inte hålla munnen stängd nämligen, och har man den då öppen rinner det ut saliv om man inte orkar svälja typ var femte sekund. Vilket jag inte orkar. Efter alla dessa månader har jag kommit på att den mest optimala ställningen är att ligga på rygg med båda benen uppåt på typ två soffkuddar, med ena benet lite utåtvinklat, huvudet ska peka åt sidan, helst vänster, och båda armarna ska ligga ovanför huvudet. Men armarna måste hela tiden ha kontakt med huvudet. Är det riktigt illa, som när det känns som att jag ska dö, känns det bra att ha en hand någonstans i ansiktet, av någon underlig anledning. Jag kan ha handen över pannan, över munnen, på näsan eller på kinden- bara jag känner den mot mitt ansikte hela tiden.

Är det irriterande eller intressant med så här detaljerad information? Det spelar ingen roll för mig faktiskt, jag kände bara att jag ville skriva det någonstans. Så det finns kvar. Men det är så sant det jag skriver. Jag jobbar verkligen heltid med mig själv och min kropp. Hur jag ska ligga, hur jag ska andas, hur jag ska ta mig från punkt A-B, hur jag ska böja mig utan att det gör för ont, hur jag ska lugna mig, hur jag ska våga och allmänt hur jag ska hantera situationen just NU. Jag har ju min skala där jag graderar mitt mående, men jag har aldrig varit nere på noll, inte sedan i somras. Jag känner den här sjuka känslan dygnet runt, i olika grad. Hela-fucking-tiden. Vafan är det frågan om egentligen?!

Nu blev det väldigt, väldigt tyst. Jag hör varken kylskåpet, routern, fåglarna eller min mage. Bara klockan. Och någon som öppnade porten nu. Vem? Vem går ut klockan 01.55? Eller in. Tänk om det är en tjuv. Äh skitsamma. Jag kanske ska försöka sova igen. Inta ryggposition. Vet ni förresten vad som just slog mig? Man hör bara ljud om man lyssnar. Någon sa någon gång att hela världen skulle vara ljudlös om det inte fanns några öron som hörde allt? Usch vilken förvirrande tanke.