I jakt på nästa dos

 
 
Jag har en jobbig situation just nu men tack vare ovanstående kemiska formel som susar runt i min kropp dygnet runt är jag ändå glad. Det är alltså Fluoxetin. (Antidepressiv medicin). Ursäkta om det börjar bli tjatigt men tyvärr tänker jag inte sluta prata om det utan istället försöka prata om det så mycket jag bara kan! Den kanske inte är rätt för alla med depression, men då finns det massvis med andra. Det jag vill komma fram till är min ilska över att det finns människor som tar sitt liv på grund av att vissa läkare hävdar att "det inte är bra att äta medicin". Vad i helvete? Det finns olika grader av depression, och om man ens funderar över om man har en depression så har man inte det. Har man det, så känner man det. Ungefär som när man säger "jag vet inte om jag har varit kär". Då har man inte det. För det känner man i hela kroppen. Börjar man strunta i hygienen, ja då ska man gå till en läkare - till psykiatrin. Husläkare är bra på sitt, men inte på det här. Man kan däremot få en remiss från sin husläkare till psykiatrin. De gör en bedömning genom att ställa massor av frågor, och då är det viktigt att svara hundra procent ärligt på alla frågor. Är man bara lite nedstämd, absolut, då ska man inte bara skriva ut medicin för minsta lilla. Men som sagt, börjar man strunta i hygienen, strunta i saker man vanligtvis alltid gör och har tankar på livet, då behöver man medicin. Och observera att det inte behöver finnas någon orsak till depressionen, det kan hända vem som helst oavsett om man varit med om något jobbigt eller inte.
 
Min depression är det värsta som har hänt mig, och då har jag gått igenom en hel del skit. Saken är den, att när jag gick igenom allt det vidriga som sexuella övergrepp mm - då var jag åtminstone glad. Alltså "glad", glad i grunden eller hur ska jag förklara? Men när allt det var över och jag ändå hade det ganska okej, då var varje dag en kamp. Varje timme. Jag vet inte hur bra jag var på att spela och hur mycket min familj märkte av det, men jag spelade. Så fort jag träffade någon. Så fort jag pratade med någon. Att sätta upp håret i en hästsvans var skitjobbigt, att duscha ska vi inte ens prata om. Borsta tänderna struntade jag i. Varje dag var liksom bara... En jakt på nästa dos. Som kanske skulle bli den sista. Men jag fick ingen sista dos, tack vare två helt makalöst underbara poliser. Det här hade jag egentligen inte tänkt berätta, men det kommer jag att göra. I den här bloggen.
 
Nu är jag skittrött och måste gå och lägga mig, men jag har INTE snackat klart om det här. INTE.
Depression - Droger - Fluoxetin - Hygien - Polis - Psykiatrin