Det här är jag

 
Ja, vem är jag egentligen? Det har jag funderat över själv flera gånger. Om det nu finns "vanliga" personer så är jag åtminstone ingen sån. Jag är en ganska svår person, därav bloggnamnet "Fröken svår". Och med svår menar jag lite komplicerad... Lite omständig och oförutsägbar. Lite för ärlig ibland. Lite för o-konflikträdd om det finns nåt som heter så. Tyvärr jätteduktig på att ljuga och skådespela vilket gav mig högsta betyg i teater på gymnasiet men som på senare år gett mig själv och andra en falsk bild av hur mitt liv ser ut. Men det här med att jag själv känner att jag är svår och komplicerad, så har det varit i hela mitt liv. Det är bara något jag märkt när jag umgåtts med andra människor, och för all del när jag umgåtts med mig själv. Tillexempel ställer jag oerhört höga krav på mina vänner men tänker inte alls på hur jag beter mig tillbaka. Kanske den sämsta egenskapen man kan ha. Dock jobbar jag på det och är väldigt rädd om de fina vänner jag har kvar. 
 
Jag är en fruktansvärd (på gränsen till manisk) rutin- och kontrollmänniska. Vissa saker är väldigt viktiga att dom görs på samma sätt vid samma tidpunkt varje dag. Om någon annan byter vattenglaset vid sängen måste jag göra om det för att försäkra mig om att vattnet är kallt och glaset rent och utan "läpp-märken." Om någon annan parat ihop mina strumpor efter tvätten måste jag dubbelkolla att alla är rätt ihopparade. Ja, ni hör ju. Jag är jättejobbig. Och det värsta är ju att jag fattar själv hur jobbig jag är, men ändå kan jag inte ändra på mig för då får jag panik. Jag blir även kallad pensionär rätt ofta av min kära syster, av olika skäl, men bland annat för att jag gillar servetthållare samt för att jag har koll på vissa saker man helt enkelt inte borde ha koll på i min ålder. Haha. Men för att nämna några bättre sidor av mig själv så är jag noggrann och envis som en gris, har lätt för att skratta och får ofta höra att jag är rolig också.
 
Sa jag förresten att jag är 27 år? Fast det ändras ju för varje år. Så om jag glömmer gå in och ändra här så är detta skrivet november 2017. Också ganska konstigt skrivet. Men skitsamma! Nu har jag babblat massor om min personlighet, dags för lite fakta: Jag föddes 1990 på Gävle sjukhus. Hade världens bästa uppväxt med en underbar familj och gick ut nian med bra betyg även om jag fick kämpa häcken av mig för det. Jag bestämde mig tidigt för att jag ville jobba med ambulanssjukvård och när det närmade sig gymnasieval hade jag tittat ut ett ambulansgymnasium i Stockholm som jag sökte till. Jag tvekade inte en sekund. Något jobbigt och oväntat som hände under slutet av grundskoletiden var dock att mina föräldrar skiljde sig. Men dom gjorde det på ett smidigt sätt och det blev inte sådan stor grej av det. Och det som var bra var ju att min pappa fick jobb i Stockholm, så när jag blev antagen till gymnasiet i Gustafsberg kunde jag flytta till honom! 
 
Jag bodde med pappa i Stockholm under hela gymnasietiden. Den här tiden var den roligaste hittills i mitt liv. Jag hade så sjukt roligt i skolan och med pappa! Fullkomligen älskade ambulans- och akutsjukvårdsstudierna. Älskade min klass, älskade Stockholm, fick mitt första jobb som drinkrunner på TGI Friday's, jobbade som fältsjukvårdare på Röda Korset, gick på massor av fester, träffade min första pojkvän, tog mopedkörkort, tog b-körkort osv osv... Fick min första fylla i Rålambshovsparken och upptäckte då hur roligt det var med alkohol. Gud så kul! Att man inte dricker oftare? Men det gjorde jag aldrig, jag drack bara på fester. Dock för mycket varje gång. Men några år senare inträffade det som blev så fel. Jag träffade J. Det som började så bra men som slutade i total katastrof. Tackolov hann jag gå ut gymnasiet även här med bra betyg - och en undersköterskeutbildning inom akut- och ambulanssjukvård.
 
J - det är alltså mitt ex som jag i bloggen valt att kalla "J". Jag blev så äckligt kär i honom för han var så underbar mot mig. När jag var 19 år flyttade jag hemifrån från pappa och flyttade ihop med honom och sen var karusellen igång. Vi har dock gjort massor med roliga och mysiga saker också, tillexempel engagerade vi oss tidigt i Försvarsmakten och har fått ta hand om fyra helt underbara schäfrar som jag kommer minnas för resten av livet. Och som jag saknar så otroligt mycket. Det hade inte hänt om jag inte träffat J. Men i övrigt har det hänt saker var och varannan dag som kränkt mig. Och då kanske det låter som att jag är lättkränkt, men jag kommer återgå till vad som hänt i mina berättelser så förstår ni. Både det som hände dagligen och dom "större" händelserna. Galet att jag blev så van vid det att jag inte tyckte att det var någon big deal.
 
Från den här tiden blev det faktiskt bara värre och värre. Jag jobbade på flera olika ställen under dom här åren; som undersköterska på äldreboende, i hemtjänsten och med hjärtsjukvård på sjukhus, innan dess på TGI Friday's och i Kungshallen samt i besättningen på ballongflyg. Men J introducerade så småningom narkotika för mig, och då började saker och ting sakta men säkert rasa. Jag var helt och hållet emot det till en början, men han tvingade mig att prova. Så det gjorde jag. Och Jesus vilken lycka jag kände. Helt plötsligt blev det lite lättare att leva och ta sig igenom allt jobbigt. Det gick jättebra till en början, men sen gick det mer och mer utför och det hela slutade med stora epileptiska kramper pga överdoser. År 2013 fick jag diagnos Epilepsi. Och om jag hade fått sjukdomen oavsett vad, eller om det faktiskt berodde på drogerna - det svaret har jag inte än idag. 
 
Jag är SÅ obeskrivligt glad att jag sitter här idag och ska aldrig göra så här mot mig själv igen. Och det är ju inte bara jag som blivit drabbad, min familj har också blivit drabbad. Jag kan inte beskriva i ord hur ledsen jag är för det som hänt. Men allt grundar sig i hur jag blev behandlad, så framför allt önskar jag att ingen kille behandlar mig så här igen. Jag har inte blivit rättvist behandlad av någon kille jag varit tillsammans med så jag undrar om jag någonsin kommer våga mig in i ett förhållande igen. Fan. 
 
Nu ska jag knyta ihop säcken. Jag blev lämnad av J i maj 2017 pga att jag gick upp i vikt. Jag blev jätteledsen då men så här i efterhand är det det bästa som hänt mig, för annars hade jag varit kvar med honom än idag. Några veckor senare drabbades jag av en djup depression, allt var kolsvart. Jag orkade inte duscha, inte borsta tänderna, inte prata med folk, jag slutade måla naglar och sminka mig mm. Allt som tidigare varit jätteviktigt för mig struntade jag i totalt. Det gick så långt att jag inte ville leva längre. Jag fick spela att jag blev glad av att se folk, spela att det ändå var ganska okej, spela att maten var god osv. Jag fick en första antidepressiv medicin som heter Citalopram. Den funkade inte alls. Sedan fick jag Fluoxetin - och HALLELULJAH THANKS GOD!!! Den här medicinen räddade mitt liv. Den gjorde verkligen det. Och det här kommer jag skriva mer om sen, för det är supersuperviktigt. Men i alla fall, nu sitter jag här. Sjukskriven, singel och bosatt hemma hos mormor - MEN! Jag mår bra. Bättre tider är på väg. Och jag lever. 
 
Jag känner mig ganska klar nu. Här här jag, helt enkelt. Jag tror inte jag kan beskriva mig själv och mitt liv så mycket bättre. Om ni undrar något är det bara att fråga, annars vill jag bara säga kram och var RÄDDA om er! 
Anna

Hej Svår!

Trillade in här av en slump, googlade på lakan, och känner att det är helt omöjligt att inte skriva något.

Mitt hjärta värker helt seriöst när jag läser om allt du fått utstå. Hoppas du kommer hitta människor som ALDRIG ger dig skit. INGA kommentarer om ditt utseende, att du aldrig mer gör något du själv inte vill.

Jag har också haft tunga depressioner (psykisk ohälsa i familjen), men har tack och lov aldrig blivit utsatt för misshandel eller sexuella övergrepp.

Det finns så många bra människor där ute, både killar och tjejer, och jag hoppas med hela mitt hjärta att du hittar dom. Dom du fungerar med och som behandlar dig bra.

Stort lycka till med allt!

Svar: Hej Anna! Tack för din kommentar, verkligen. Det betyder mycket. Hoppas du mår bra nu! Kram.
Fröken Svårs dagbok