I jakt på nästa dos

 
 
Jag har en jobbig situation just nu men tack vare ovanstående kemiska formel som susar runt i min kropp dygnet runt är jag ändå glad. Det är alltså Fluoxetin. (Antidepressiv medicin). Ursäkta om det börjar bli tjatigt men tyvärr tänker jag inte sluta prata om det utan istället försöka prata om det så mycket jag bara kan! Den kanske inte är rätt för alla med depression, men då finns det massvis med andra. Det jag vill komma fram till är min ilska över att det finns människor som tar sitt liv på grund av att vissa läkare hävdar att "det inte är bra att äta medicin". Vad i helvete? Det finns olika grader av depression, och om man ens funderar över om man har en depression så har man inte det. Har man det, så känner man det. Ungefär som när man säger "jag vet inte om jag har varit kär". Då har man inte det. För det känner man i hela kroppen. Börjar man strunta i hygienen, ja då ska man gå till en läkare - till psykiatrin. Husläkare är bra på sitt, men inte på det här. Man kan däremot få en remiss från sin husläkare till psykiatrin. De gör en bedömning genom att ställa massor av frågor, och då är det viktigt att svara hundra procent ärligt på alla frågor. Är man bara lite nedstämd, absolut, då ska man inte bara skriva ut medicin för minsta lilla. Men som sagt, börjar man strunta i hygienen, strunta i saker man vanligtvis alltid gör och har tankar på livet, då behöver man medicin. Och observera att det inte behöver finnas någon orsak till depressionen, det kan hända vem som helst oavsett om man varit med om något jobbigt eller inte.
 
Min depression är det värsta som har hänt mig, och då har jag gått igenom en hel del skit. Saken är den, att när jag gick igenom allt det vidriga som sexuella övergrepp mm - då var jag åtminstone glad. Alltså "glad", glad i grunden eller hur ska jag förklara? Men när allt det var över och jag ändå hade det ganska okej, då var varje dag en kamp. Varje timme. Jag vet inte hur bra jag var på att spela och hur mycket min familj märkte av det, men jag spelade. Så fort jag träffade någon. Så fort jag pratade med någon. Att sätta upp håret i en hästsvans var skitjobbigt, att duscha ska vi inte ens prata om. Borsta tänderna struntade jag i. Varje dag var liksom bara... En jakt på nästa dos. Som kanske skulle bli den sista. Men jag fick ingen sista dos, tack vare två helt makalöst underbara poliser. Det här hade jag egentligen inte tänkt berätta, men det kommer jag att göra. I den här bloggen.
 
Nu är jag skittrött och måste gå och lägga mig, men jag har INTE snackat klart om det här. INTE.
Depression - Droger - Fluoxetin - Hygien - Polis - Psykiatrin

En liten lista

 
Ingen blogg utan någon lista då och då. Eller...? 😉
 
Jag heter:
Fröken Svår har jag ju sagt! Klockrent.
 
Jag tycker om:
Ärlighet, min familj, inredning, sommar, hundar, servetthållare, stora trosor, coola bilar, gott om tid, långa duschar, sushi och nagellack tillexempel.
 
Jag tycker inte om:
Falskhet, överlägsna killar, hot, våld, sexuella övergrepp, äckliga djur, pinsamma tystnader, stelt umgänge, rödvin, korta duschar, komplicerade tekniska apparater, tidiga morgnar, snöslask, omelett, lakrits och stringtrosor tillexempel. (Alltså helt seriöst, stringtrosor vem FAN kom på det?!)
 
Jag är rädd för:
Att kräkas, att dö, att inte få ordning på mitt liv. Inte så mycket annat.
 
Jag ångrar:
Att jag träffade J. Eller nej jag ångrar det inte, men jag ångrar att jag aldrig lämnade honom. Att det var han som lämnade mig. Och jag ångrar att jag ljugit för min familj under så många år. 
 
Jag drömmer om:
Att jag blir våldtagen, att jag blir ihjälslagen av morfar... Eller jaha, ni menade så, okej: Jag drömmer om att arbeta i flygbranschen, i filmbranschen, att äga en fin perfekt lägenhet, att äga en Volvo XC60 och att vara lycklig med eller utan kille.
 
Hemma dricker jag helst:
Cola Zero.
 
På krogen dricker jag helst:
Sex on the beach eller Vodka Redbull.
 
Jag jobbar med:
Att få rätsida på mitt liv.
 
Innan jag dör vill jag:
Leva. 
Lista

Natt igen

 
...och så sitter jag här igen alldeles för sent. What the fuck. Jag kan inte sova helt enkelt. Jag ligger och vrider mig tills framåt sjutiden på morgonen och då kan jag ju lika gärna vara uppe. Men jag ska styra upp det här. Snart. 
 
Berättelse nummer två har stått stilla två dagar nu, för det svider så jävligt att skriva den. Jag kan nämligen inte bara skylla på andra här, utan jag har även mig själv att skylla. Usch, pinsamt. Fast jag skrattar när jag skriver också för det är så absurt alltihopa. Men nog om det. Den kommer. Var så säkra.
 
Förresten... Det skulle ju vara trevligt med lite bilder i bloggen. Men för tillfället händer det ju inte jättemycket samt så har jag ingen kamera. Jag fick ju en jättefin av J i födelsedagspresent, men den tog han tillbaka några dagar senare. Jag får helt enkelt önska mig en ny i julklapp av min kära fotograf-pappa! Nu snarkar morfar så jag nästan behöver öronproppar och jag sitter vid datorn med en ostmacka redo att fortsätta se Gåsmamman. Älskar mitt liv! 
 
#osammanhängandeinlägg