Livet som b-rud

Nu kommer jag att berätta en av dom saker jag gått igenom. Tid och plats har jag valt att inte ange. Medellångt inlägg.
 
Jag stod med bar överkropp och tittade mig i spegeln. Svenska flaggan gul och blå. Hur fan skulle jag förklara det här för mamma? Min bröstkorg var gul, lila och mörkblå i olika nyanser. Runt käkbenen var det också blått. Vafan. Jag skulle träffa mamma och fika, men kunde knappt gå. Varje steg kändes som ett knivhugg i bröstet, bokstavligen. Jag gick sakta, sakta och satte ner fötterna så försiktigt jag kunde. Tittade på klockan i vardagsrummet. 13:30. Vi skulle ses 15. Men det skulle bli omöjligt. Om jag ens skulle ta mig in till stan så skulle hon se mina blåmärken. Nej, jag fick avboka. Jag skickade ett sms och sa att jag kände mig risig. Och det var ju inte en lögn. Mamma svarade att jag skulle kurera mig och ta det lugnt. Det skulle jag, men först ville jag ta mig in till Södersjukhuset och kolla så att ingenting var trasigt. Hur kunde det bli så här? Vi backar bandet...
 
Det var i slutet av vår relation och jag hade sedan länge börjat visa att jag mådde dåligt. Jag hade varken pluggat eller jobbat på länge. J hade fått sina utbrott på mig flera gånger, men den här kvällen gick det över gränsen. Jag hade suttit i soffan och tittat på film när han plötsligt vänt sig om från datorn och sagt: "Alltså jag får sån ångest över dig." Jag anade vad som var på g, drog en djup suck och svarade: "Jaha. Vad är det nu då?" Han kliade sig i huvudet, synade mig uppifrån och ned och svarade: "För du gör ju absolut ingenting. Jag skäms ju fan över dig, fattar du inte det? Antingen ligger du i duschen eller i soffan eller så sover du. Du träffar ju inte en enda jävel, drar inte in en enda jävla krona och ser ut som en jävla fucking pundare!" Jag visste att han hade rätt. För det var ju sant. Men man kan ju säga det på ett snällare sätt. Jag blev irriterad. "Tack, vad gullig du är. Du har aldrig tänkt på anledningen till att det är så här? Att det i själva verket är DU som fått mig att må så här dåligt?", sa jag med gråten i halsen. Det blev tyst. Jag såg att han letade efter nåt bra att säga. "Så du ska skylla på mig nu eller? Fy faan asså, du är så jävla tragisk.", sa han tillslut. Så vände han sig om, satte på hörlurarna och fortsatte spela.
 
Jag grät så tyst jag bara kunde. Det krävdes inte mycket för att jag skulle börja gråta vid det här laget. Jag var så less på att få höra att jag bara dög till sex, att jag var tragisk, dålig, puckad och allt var det var. Jag var så less på att höra honom prata skit om mig när han trodde att jag sov. Jag var så less på hans "foto-dejter" med andra tjejer som jag bara var tvungen att acceptera. Foto-dejterna som var seriöst jobb. Mmm eller hur. Ingen betalade för sina bilder, tvärt om betalade han. Vem fan bjuder sina kunder på brunsch på Riche efter fotograferingen liksom? Dessutom råkade jag läsa ett mail han skickat till en "kund" en gång, där han avslutat med: "Ta med minst två par högklackade skor". Och då handlar det inte om att han tyckte det passade till bilden, utan att han ville stå och bli kåt också. Visst. Man ska ta för sig här i livet.
 
Jag satt tyst i soffan. Tittade på J som fortfarande satt vid datorn med ryggen mot mig. Hans svarta spetsiga hår. Hans bleka otränade överarmar. Hans smala håriga ben. Han hade headset, skrattade högljutt och pratade engelska med sina gamingpolare. Hur fan kan man ösa sån skit över någon och sedan bara fortsätta som att ingenting hänt?! Och han som är så noga med hur alla ser ut - hur fan ser han ut själv egentligen?! Det fanns så sjukt mycket jag ville säga till honom, men han lyssnade aldrig. Och om han skulle lyssna så skulle han inte förstå. Så hur jag än skulle göra skulle jag aldrig nå fram till honom med det jag ville. 
 
Han har ju helt klart någon diagnos. Han är inte bara dum i huvudet. Han är dum i huvudet OCH sjuk. Han levde alltid i nuet. Han kom aldrig ihåg något som vi hade gjort och han brydde sig aldrig ett skit om morgondagen. Det är ju bra på ett sätt, men jävligt dåligt på ett annat. Det gick aldrig att reda ut saker i efterhand, och det gick aldrig att planera saker. Ganska hopplöst om ni frågar mig. Sen var han rasist också. Alla mörkhyade kallade han negrer och dom var smutiga, illaluktande och lågt begåvade. Man skulle inte ha med mörkhyade att göra överhuvudtaget, tyckte han, och det var inte så länge sedan jag fick ett sms där det stod: "Ett tips: Hyr inte av en neger om du vill slippa problem". Vet inte vad mer jag ska säga om det faktiskt. Jag skäms så oerhört mycket. Det roliga är att han själv ju är utlandsfödd... Jag påminde honom om det några gånger och då svarade han: "Jo men jag har stil. Och jag ser bra ut, det är skillnad."
 
Jag slutade gråta. Tittade på Erik och Mackan som var på TV. Var inte hungrig längre, min smörgås kunde dra åt helvete. Det var sent och jag ville gå och lägga mig. Jag gick ut med disken i köket och började bädda upp bäddsoffan. När jag snart var färdig vände sig J om igen: "Jaha, och jag ska inte få nåt eller?", frågade han. Jag visste vad han menade men frågade ändå: "Få vadå?" Han satt med sina smala nakna ben i kors och följde mig med blicken. Han såg feminin och extremt osexig ut. "Du vet vad jag menar. Ett r-u-n-k.", bokstaverade han.
 
Jag var så sjukt less på det. Jag ville verkligen inte. Jag ville verkligen inte. Jag ville så lite att jag var beredd på att ta fighten bara för att slippa. Jag började med att fråga frågan jag redan visste svaret på: "Jaha, men varför får aldrig jag nåt då?" Och svaret blev det jag redan visste. För att jag är "B-rud" som J kallade det. Brud alltså. Nu kokade jag inombords. Jag slängde ner sängkläderna jag höll på att fixa och gick fram till honom och bad honom sluta spela. "Fattar du hur sjukt det här är? Fattar du hur sjukt du har behandlat mig i så jävla många år? Fattar du att du skulle sitta inlåst nu om jag inte hade hållit käften om allt du har gjort?! Fattar du hur jävla många år av mitt liv du har bajsat ner?!", sa jag upprört med gråten i halsen. J var inte van vid att jag sa emot och det syntes tydligt på hans kroppsspråk. Nu satt han med både benen och armarna i kors, bakåtlutad i datorstolen. Han nickade ironiskt medan jag pratade och "mm:ade" innan han tittade mig i ögonen med onda ögon och sa: "Jaha, okej. Är det så vi ska ha det." Han reste sig bestämt från stolen, gick in i badrummet, hämtade mitt smyckeskrin och kom tillbaka ut i vardagsrummet. Hämtade papperskorgen och ställde den framför mig. Han öppnade mitt skrin, hällde ut alla smycken i papperskorgen, knöt ihop påsen och gick ut i trapphuset och slängde ner den i sopnedkastet. När han var på väg ut i trapphuset skrek jag: "Snälla gör det inte! Snälla! Förlåt! Gör det inte!" Men han gjorde det.
 
Jag grät så jag inte fick luft. Jag grät så där mycket som barn när dom slår sig och blir tysta i flera sekunder innan dom hämtar andan och gråter vidare. J satt i datorstolen och tittade på mig där jag låg i fosterställning på sängen. Han såg ut att njuta. Nu ägde jag inte ett enda smycke. Mitt fina guldkors jag fått i konfirmationspresent var borta. Alla halsband och armband jag fått. Alla mina fina örhängen. Allt borta. Allt som andra hotade med - det gjorde J på riktigt. Jag tror jag aldrig varit så ledsen. (Eller jo, men det kommer i en annan berättelse.) Och mitt när jag grät som värst frågade han: "Kan du gå och ta på dig nåt sexigt nu eller?" Jag ville bara att han skulle dö men var rädd och svarade samtidigt som jag klev ur sängen: "Ja, jag gör det nu."
 
Gråtandes drog jag på mig strumpbyxor, spets-bh och tight linne. Klev i mina högklackade skor. Gick ut och visade mig för honom. "Bra, lägg dig på sängen.", sa han och pekade med hela handen. Jag gjorde som han sa. Och som vanligt när jag inte var sminkad la han täcket över mitt huvud för att dölja ansiktet. Och så var det igång. 
 
 Efter ett tag bad han mig resa mig upp. Jag visste vad som väntade, och det var nåt jag verkligen inte ville göra. Jag sa att jag hade ont i ryggen och mådde dåligt. Att jag var trött och ville sova. Men han gav sig inte, och inte jag heller. Jag tänkte att det värsta redan hade hänt, att jag borde kunna säga emot lite nu. Men det blev värre. Efter att ha gormat och kallat mig diverse fula saker tog han tag i mig, lyfte upp mig och kastade mig i golvet. Han kastade mig liksom inte rakt ner heller, utan han kastade iväg mig lite. Jag landade på rygg men fick snurr på något konstigt sätt, rullade två varv in under skrivbordet och slog huvudet i väggen. Och där låg jag sedan. Chockad. Jag grät inte ens. Jag tänkte bara att så här kan det inte fortsätta. Att min ryggrad aldrig skulle bli vad den varit. Att huvudet gjorde ont. Och som vanligt när jag befann mig i sinnessjuka situationer funderade jag över vad min familj gjorde i detta nu. Förmodligen sov dom. Inte fan låg dom halvnakna på golvet under ett skrivbord i alla fall.
 
Jag måste ha somnat till en stund, för när jag vaknade låg jag kvar på golvet. Men inte där jag "somnade". Nu låg jag på badrumsgolvet, i vårt badrum på 1 kvm. Det var kolsvart och dörren var stängd. Jag hörde J's snarkningar. Han låg nog skönt. Jag låg extremt ihopvikt och var tvungen att känna efter var jag hade min kropp. Huvudet låg på stenplattorna in under badkaret, kroppen dubbelvikt. Aj-som-fan. Armarna hade somnat och jag var tvungen att vänta ett tag innan jag kunde röra dom. Det gjorde ont när jag andades. Hur fan hamnade jag här? Tillslut lyckades jag resa mig upp. Min kropp var alldeles iskall. Jag kände på dörren och var rädd att den inte skulle gå att öppna, men den var olåst. Jag gick ut i vardagsrummet och såg J ligga där och sova. Det såg skönt ut. I min förvirring tänkte jag att det säkert inte var hans fel att jag hamnat i badrummet. Sen tänkte jag inte mer på det. Jag tassade fram till sängen och kröp ner och la mig bredvid honom så tyst jag bara kunde. I morgon var en ny dag. 
Sexuella trakasserier - Våld - metoo - misshandel
Anonym

Jag är förbluffad och oförmögen att säga något klokt just nu, men jag känner fruktansvärd avsky mot denna J.... Bakom lås och bom, där hör han hemma!

DU är extraordinär, fantastisk och enormt stark som gått igenom detta och kommit levande ut på andra sidan! Att läsa dina glada och roliga inlägg från nutid är de bästa! Vilken kämpe du är!!! God fortsättning! Snart börjar de nya året, å de ska bannemig bli DITT år!!

Svar: Tack vad fint skrivet... Det värmer. Ja, jag hoppas verkligen att 2018 blir mitt år! Det känns så!
Fröken Svårs dagbok

Miss K

Kram till dig.... 💕

Svar: Kram ❤️
Fröken Svårs dagbok