Jävla Mumintroll

 Foto: Patrik Nilsson
 
Nu kommer jag att berätta en av dom saker jag gått igenom. För att skriva berättelsen har jag tagit hjälp av journaler skickade från Finland, personal på båten samt övriga personer som närvarade. Långt inlägg.
 
"Nästa Östhammarsgatan". Jag närmade mig. Bussen mot Frihamnen var nästan tom och jag hade väskorna på sätet bredvid mig. Ute var det kolsvart och jag sms:ade med några kompisar som redan väntade på terminalen. Nu skulle det äntligen bli av, kryssningen vi pratat om så länge! Det var inte länge sedan vi tog studenten, men ändå ett bra tag sedan vi sågs allihop. Jag hade inte varit sen på att tacka ja när frågan kom på Facebook, även fast J inte tyckte att jag skulle åka. "Jag vet att det kommer hända någonting, jag vet det.", hade han sagt. Inte med orolig röst, utan med kaxig och lätt road röst. Jag hade svarat: "Vad kan hända på en båt liksom, jag tror du kan vara lugn..." 
 
Nu var jag framme vid Frihamnen! Inne på terminalen var det alldeles tyst. Det satt några tanter på en bänk och läste en karta. Två yngre tjejer stod i ett hörn och fnissade. En liten liten utländsk man moppade golven. Och så jag, som ett frågetecken mitt på golvet. Var var min klass? Och var var båten? En finlandsfärga brukar inte gå att missa, särskilt inte Silja Galaxy med sin ljusblå färg och alla ditmålade djur och moln och allt vad det är. Fan också. Säg inte att det var Värtahamnen jag skulle till?! Jag ringde upp A och frågade - och ja, det var Värtahamnen jag skulle till. Som tur var ligger hamnarna nära varandra. Jag rusade ut från terminalen, hoppade in i en taxi och inom tio minuter var jag på plats i en proppfull terminal bland mina kompisar och med en stor båt som väntade utanför. NU var stämningen på topp! 
 
Klassen var lite splittrad. Några var mer seriösa (och mogna?) och skulle inleda kryssningen med att äta buffé i lugn och ro. Andra gick direkt till taxfreen för att inhandla drickan till "förfesten" i hytten. Jag tillhörde det senare gänget. Jag visste vad jag skulle köpa innan vi ens klivit ombord. Och så var det dags. Vi gick genom den långa inglasade gången som ledde fram till Galaxy's pampiga entré. Där och då hade jag ingen aning om att jag inte skulle gå av båten. Att jag skulle flyga av. Bara några timmmar senare.
 
Inne i båten var det den klassiska kryssnings-feelingen. Skramlande flaskor inne på taxfreen, guldräcken och heltäckningsmattor överallt, världens längsta kö till buffén och redan överförfriskade och övertaggade ungdomar i B-hytterna på däck 5. Jag gillade det. Jag minns inte vilka jag delade hytt med, men jag tror det var två tjejer och två killar. N frågade mig om jag verkligen inte ville följa med och äta buffé, men jag tackade nej. M hade ju lärt mig att man ska äta lättspydd mat innan man festar. Man kräks ju hellre fil, kräm eller soppa än kött och potatis. (Ja, jag hör hur illa det låter. Till mitt försvar var vi fortfarande tonåringar, but still. I know.)
 
Kvällen började inne i grabbgängshytten. Några låg på överslafarna, alldeles för många satt på nedersta sängarna och samtliga hade någon typ av flaska i handen. Någon hade satt på musik på mobilen som grannen snart kom och klagade på. Det var varmt och det var trångt. En B-hytt är för kännedom 8 kvm och utan fönster, så nästan alla i hela korridoren hade ju dörrarna öppna för att inte avlida av värme där inne. Tror vi var tio pers i en hytt när det var som värst/bäst. Jag minns att T satt bredvid mig och småraggade som vanligt, försökte få mig att dricka Gin fast jag hatar det. En klunk tog jag och svalde med stort besvär, sedan återgick jag till mina cider. Jag tog stora klunkar och drack fort. 
 
Lagom till buffé-gänget kom tillbaka proppmätta och glada började mitt hetsdrickande att ta ut sin rätt. Berusad på lagom nivå. Det var varmt, pulsen var hög, kinderna lite rosiga, blicken lite lätt suddig, kände mig lite snyggare, pratade lite högre, skrattade lite mer, kom ihåg lite mindre. Tiden gick snabbt nu och det är svårt att minnas men jag ska försöka. Efter några timmar gick vi i alla fall ut från hytterna och ut till barerna. Mina högklackade skor gjorde inte ont längre och jag gick så jävla snyggt! (Tyckte jag själv i alla fall.) Återigen splittrades klassen och några gick till pianobaren på däck 7 och resten till Moonlight Dancebar på däck 6. Gissa var jag gick? Exakt, till Moonlight Dancebar. 
 
En 6:a Rosa Pantern, en Frozen Vanilla och en Sex on the Beach senare var jag rätt...klar så att säga. Och häremellan hände det mycket som jag inte kommer ihåg också, vi sprang runt på många olika barer, smakade på varandras drinkar hit och dit, sprang runt inomhus i båten, var ute på däck, var i restaurangen, såg uppträdanden, var nere i hytterna, uppe på någon bar igen osv... Ungefär nu började det jag sedan fick ångra. Det som inte blev så bra. Jag var väldigt, väldigt full och såg inte mer än en halvmeter framför mig. Jag ville bara sova och bestämde mig för att börja leta efter min hytt. 
 
Steg 1: Leta fram hyttnyckeln. Steg 2: Försöka se vad som stog på den. Vilket däck? Vilken hytt? Värdelöst. Jag höll kortet två centimeter från ögonen och synade det noga men allt bara flöt ihop och jag såg absolut ingenting. Det kanske inte ens var hyttnyckeln jag tittade på, det kanske var ett gammalt kvitto eller något annat intressant som jag fått upp ur väskan. Hmmm. Var tog alla kompisar vägen? Är det så här det känns att vara blind? Fan va jobbigt. Jag började gå mot hissarna. Tog en hiss, och tryckte på någon av knapparna, något som liknade en femma. Tittade mig själv i spegeln och såg en väldigt suddig tjej som inte alls liknade mig. Då plötsligt dök T upp i hissen. Han skrattade när han såg mig även fast han var lika full själv. Han passade på att ta på mig. Överallt. Jag såg i spegeln att han gjorde det men kände ingenting. Han slutade snabbt när hissen kom fram och dörrarna öppnades. Nu gick jag målmedvetet mot min hytt. Det här började bli obehagligt. 
 
Tack gode Gud, en tjejkompis såg mig irra runt i korridoren och hjälpte mig till min hytt. Men jag kände inte riktigt igen hennes röst. Var det verkligen min tjejkompis? Och var det verkligen min hytt? Här finns fortfarande många frågetecken. Jag kom i alla fall till en hytt, och där blev jag bjuden på något som jag inte har en aning om vad det var. Jag vill minnas att jag tackade nej typ tio gånger innan jag tog det. Det såg ut som vatten i en plastmugg. Lite på botten bara. Det där lilla glaset med vad som såg ut som vatten, var mitt sista minne från den här kvällen på Silja Galaxy.
 
Citerar journalen: "19 årig svensk kvinna hittad medvetslös i hyttgången. Blåmärken på insida lår, annars inga yttre skador. Reagerar ej på smärta. Ytlig andning, vidgade pupiller..." Den som såg mig hade ropat på en ordningsvakt som försökt väcka mig genom smärtstimulering utan resultat. Han hade då tillkallat fartygets akutsjuksköterska som kom för att undersöka mig. Jag var då tillsynes livlös och andades dåligt. De la mig på en bår och rullade iväg mig till sjukhytten - ett rum som ser ut som ett litet minisjukhus. A var med mig hela tiden och det är jag så enormt tacksam för idag även om jag inte visste om det då. Sjuksköterskan satte dropp, gav mig syrgas och gjorde flera försök till ett utandningsprov för att se hur många promille jag hade i blodet. Men det gick inte för jag andades för lite. 
 
Vakten ringde upp min pappa och berättade vad som hänt. Han blev såklart jätteorolig och fattade ingenting. A ringde upp J och han hade bara skrattat och sagt att han inte var ett dugg förvånad. Idiot. Tiden gick och inne i sjukhytten väntade alla på att läget skulle förändras, till det bättre såklart. Men jag tog färre och färre andetag. Jag lades på sidan i försök att få upp saturationen (syremättnaden i blodet) lite. Sjuksköterskan började bli orolig då ingen läkare fanns ombord, och skulle läget förvärras ytterligare var det inte säkert att hon skulle klara situationen själv. Hon ringde upp till kapten och frågade hur lång tid det var kvar tills vi var i land. Det var 2 timmar och 25 minuter till Åbo. Då tog hon beslutet att nej, hon klarar sig inte till land, det är för långt. Hon måste i land tidigare.
 
Kommandobryggan informerades om läget, båten stannades, en räddningshelikopter tillkallades och helikopterplattan tändes upp för att bli synlig i mörkret. När helikoptern meddelade att de hade 10 minuter kvar började jag lastas om för att transporteras högst upp i båten till helikopterplattan. Folk började undra varför båten stog stilla men man valde att inte berätta att det skulle komma en helikopter för att undvika folksamling ute på däck. När helikoptern hade landat kom dom först in för att stabilisera mig innan färden till Åbo, det var en narkosläkare, en intensivvårdssjuksköterska och två piloter. De beslutade att intubera mig innan lastning utifall att min andnig skulle bli sämre under färden in. När allt var under kontroll lastades jag in i helikoptern och så var min kväll på Silja Galaxy över. 
 
Under transporten in hade jag börjat hosta, bli orolig och andats emot tuben. Då tog dom bort den igen och jag fick andas själv. I Åbo väntade en ambulans som körde mig till sjukhuset. Vad som hände precis när jag kom in saknar jag information om, men när jag äntligen vaknade var det hemskt. Så sjukt vidrigt. Det första jag såg när jag öppnade ögonen var taket. Jag låg och tittade upp i taket en stund, utan att tänka någonting alls. Sen kom förstås tanken var jag var någonstans. Var vi inte på kryssning? Vafan hände? Är jag i Sverige nu? Vilket sjukhus? Jag tittade mig omkring. Ingen verkade ha märkt att jag vaknat. Så tittade jag ner på mig själv. Vaaad i heeelvete? Jag hade en rosa overall på mig, alltså en mjuk rosa one piece...?! Jag kollade runt igen. Längre bort låg en man, iklädd en ljusblå likadan overall. Alltså är detta ett skämt?! Jag insåg direkt att jag var i Finland, för så här ser liksom inte svenska sjukhuskläder ut. Men seriöst, hade dom inte kommit längre?! Hahaha, rosa till tjejer och blått till killar - och OVERALLER?! Och ännu värre, under hade jag (utan att överdriva) jordens största blöja. Alltså jag har jobbat på äldreboende och i hemtjänsten där jag sett många olika storlekar och former av vuxenblöjor, men den här... Det finns inga ord.
 
Fråga 1: Vad har hänt? Fråga 2: Varför har jag jordens största blöja och en rosa one piece? Fråga 3: Var är min väska och min mobil? Fråga 4: När får jag åka härifrån? Fråga 5: Hur ska jag komma härifrån? Fråga 6: Återigen; vafan hände igår? Då kom det fram tre blåklädda personer. Det stog på finska på deras skyltar så jag hade ingen aning om vilka dom var. "Godmorron damen, jag heter ***** och är sjukskötare här. Du hittades medvetslös på sverigebåten och är nu här hos oss", sa en man med finlandssvenska. Jag störde mig på att han sa sjukskötare när yrkesrollen heter sjuksköterska oavsett kön. Sen reagerade jag på att han sa "sverigebåten" när det heter finlandsbåten, fast sen kom jag på att det ju blir tvärtom för dom. Jag svarade: "Godmorgon, jag heter ****** och är patient här. Tack jag märker det." Jag valde att inte ta upp något om vad i helvete dom hade klätt på mig. Däremot frågade jag om mina egna saker, och allting hade tydligen blivit kvar på båten. Bingo.
 
Min pappa hade varit i kontakt med akutmottagningen där jag först låg, och jag fick också prata med honom. Det var jätteskönt men så fruktansvärt pinsamt. Jag skämdes som jag aldrig gjort tidigare. Han sa att han skulle ta sig hit för att hjälpa mig hem. Antingen med flyg eller med båt. Jag blev glad till tårar när vi hade lagt på och jag visste att han var på väg till mig, men återigen så obeskrivligt pinsamt. 
 
När vi pratat färdigt i telefonen jag fått låna från akuten (min mobil var ju spårlöst försvunnen) kom de fram till mig igen. Dom hade med sig en mugg med svart vatten och sa att det var medicinskt kol. Det var jag tvungen att dricka för att ta död på alla gifter i kroppen. Det här har jag starka obehagliga minnen från. Dom var stränga och hårdhänta. Dom satte mig upp, satte fast papper under min haka och tryckte muggen mot min mun, och snabbt gick det. Jag hann inte svälja så fort och det rann på sidorna nedför mina kinder och ner i knät. "Nu har du två val; antingen dricker du det här eller så får vi sätta en slang i näsan och ge det den vägen, vad väljer du?", sa en tjej. Jag var skitförbannad för att jag inte fick hålla muggen själv och för att jag skulle dricka så jävla snabbt och svarade: "Det är LITE svårt att ta er på allvar när ni pratar som mumintroll." "Okej, ska vi ta det genom näsan då?", fortsatte hon. "Nej föri helvete jag dricker så fort jag kan! Jävla mumintroll.", svarade jag och ångrade det i samma sekund. 
 
När jag fått i mig allt kol rullades jag upp på en avdelning. Här blev det också rätt spännande. Jag togs emot av ett gäng utomjordingar, såg det ut som. Alla var iklädda skyddsdräkter, munskydd, mössor och handskar. Pga MIG. Och ingen pratade svenska. Till en början pratade dom finska med mig, så det var min briljanta idé att vi skulle prata engelska. Jag hade hittills känt mig dålig och osäker på engelska, men helt plötsligt så gick det hur bra som helst. Orden bara kom. Jag sa saker jag inte visste att jag kunde säga. Bland annat fick jag reda på att dom inte ville ta i mig för att jag kom från Sverige och kunde ha någon smitta. Men va? Jag är från Sverige, inte Somalia, eller? Men så var det tydligen och jag hamnade på isoleringsrummet.
 
Inne på det där rummet hade jag fullständig panik. Man hade en telefon bredvid sängen och för att nå pappa, mamma eller J var man tvungen att först ringa ett annat nummer och beställa samtal till sverige. Jag ringde som fan och beställde säkert 20 samtal. HUR och NÄR ska jag komma hem, var mina stora frågor. Tillslut blev det bestämt att pappa skulle komma till hamnen i Åbo med båt morgonen efter. Då lugnade jag mig lite. Jag låg en stund och tittade på finsk tv. Efter ett tag kom en läkare in, utan skyddskläder. Han såg snäll ut. De andra hade tittat på mig som om jag var en svensk smutsig hora som skulle ut så fort det gick. Men den här läkaren såg snäll ut, och han var snäll. Han frågade hur det var med mig och jag förklarade på engelska att jag trodde att jag blivit våldtagen. Han svarade att jag skulle få göra en gynundersökning och att polisen skulle komma hit och ta upp en anmälan. 
 
Utan att säga för mycket var gynundersökningen vidrig. Dom var hårdhänta, oförsiktiga och pratade finska över mitt huvud. Dom tog mina trosor och stoppade ner i en liten plastpåse, öppnade dörren och gav dom till någon som stog utanför. Jag frågade vad dom höll på med och fick till svar: "The police will take your panties for analysis". Happ. Trevligt. Senare i rummet bredvid fick jag några frågor av polisen. Jag svarade så gott jag kunde och tyckte att det gick ganska bra. Anmälan skulle skickas över till svenska polisen tillsammans med mina trosor efter analysen. Men den anmälan kom aldrig fram. Och trosorna tackade jag nej till. Sa att dom kunde få dom, som ett minne. 
 
Så blev det ÄNTLIGEN morgon och jag har aldrig blivit så glad av att se en taxiförare! Han kom ända upp till mitt lilla isoleringsrum och hämtade mig. Väskor hade jag ju inga så det var bara att ta mig själv och knalla iväg. Det enda jag hade var klänningen som jag hade på mig när jag kom in, samt inga trosor. För dom var ju på analys. Jag hade försökt fräscha till mig så gott jag kunde men det gick inte. Dom hade inte ens ett par jättetrosor att skänka mig. Så jag fick åka taxi i kort klänning utan trosor. Trevligt. 
 
Jag såg pappa på långt håll. Han stod och väntade utanför Viking Line i sin fina svarta jacka. Åååååh vad glad jag var att se honom! Vi kramades länge och han luktade underbart, till skillnad från mig. Men han hade med sig sköna kläder till mig som jag bytte om till inne på båten. Resan tillbaka kändes konstig såklart. Jag satt med pappa i mjukiskläder bland glada semesterfirare. Vi pratade lite lugnt om det som hänt, men inte jättemycket. Vi satte oss i en bar och tog det lugnt med lite fika. Tittade ut. Tittade på klockan. Ville komma hem.
 
Så gled vi långsamt in i Stockholm. Sverige. Mamma mötte upp oss när vi kom i land. Jag blev rädd att hon skulle vara arg, men det var hon inte. Men jag visste att hon tänkte. Och jag visste att samtalet skulle komma så småningom. Men nu var det bara lycka. Lyckan att borra in näsan i hennes rosa fluffiga halsduk och känna hennes underbara doft. Jag hade lärt mig en läxa. Man kanske inte ska dricka så mycket. Och man kanske inte ska dricka konstiga saker man blir bjuden på. Man kan ju faktiskt ha roligt ändå?
 
 
 
 
 

 Ber om ursäkt för mitt humör och för att jag kallade er "jävla Mumintroll". Jag är så tacksam för att ni på sjukhuset i Åbo hjälpte mig. Evigt tack även till sjuksköterskan ombord, till vakter, till kapten, till A, till helikopterbesättningen, till ambulansen och sist men inte minst: Till alla 2800 passagerare på båten som fick stå stilla bara för min skull. Ett ❤️ till er.
Alkohol - Droger - Förgiftning - Helikopterplatta - Räddningshelikopter - Sexuella trakasserier - Silja Galaxy - Våldtäkt - metoo
Anonym

Åh, så grymt, kära Mandis. Hur kunde J veta att något skulle hända, var det bara ngt han sa? Hans reaktion då han hörde vad som hänt var nästan råast av allt. Obegripligt.

Svar: Han sa så för att jag är olycksdrabbad, jag har en förmåga att råka ut för både udda, konstiga och farliga saker. Ja, hela han är rå.
Fröken Svårs dagbok

Anonym

Stor kram! Ingen kommer tycka illa om dig! Du är modig och underbar! /Miss K

Svar: Tack vad snäll du är <3
Fröken Svårs dagbok

Sara

Ursch. Jag minns denna kryssning, jag var inte med men hörde ju om den. Blir äcklad då jag nog kan räkna ut vem T är :( jag är så illa berörd av de du var med om och så ledsen. Men också så imponerad över hur stark du är!

Svar: Tack vad snäll du är ❤️
Fröken Svårs dagbok